Förvärva, ärva, fördärva är en ramsa som brukar tillämpas på förmögenheter, mätbara i jord, penningar och makt. Den går också att tillämpa på immateriella värden som demokratin till.

För hundra år sedan förvärvade våra farfarsfäder och mormorsmödrar denna dyrbarhet: rätten att rösta, att bli styrda av en regering med stöd i den folkvalda riksdagen, full myndighet för kvinnor såväl som för män.

Arvet förvaltades och omvandlade Sverige från ett överhetssamhälle för och av män till ett välfärdssamhälle för individ och familj. Ett öppet samhälle där motsättningar vädrades i diskussion och avgjordes enligt lag och författning. Och där förlorare knorrade men såg fram mot nästa tillfälle att söka väljarstöd.

För trettio år sedan såg vi denna samhällsmodell – den öppna, liberala demokratin – vinna och det slutna sovjetsystemet rasa samman. Snabbt tog ett nytt Europa form, EU utvidgades så också försvarsalliansen Nato – alla var vi med i samma familj med USA under president Clinton som pater familias.

Nå, hur är det idag, har vi kommit till stadiet: fördärv?

Många tycks tro det, och många arbetar på att det ska inträffa. Både här i Europa och inte minst i USA. Omslaget i opinion och politik har blivit extremt under president Trump. Den isolationism som länge funnits i amerikansk politik omsätts nu i ett aggressivt ”America first” och riktas mot såväl gamla vänner som nya konkurrenter. Tullar och uppsagda avtal, plötsliga vänskapsutbrott och besynnerliga förolämpningar må höra till Trump-stilen men grunden kommer att ligga kvar också när The Donald lämnar Vita huset 2024 (ja, han blir omvald). Den transatlantiska axeln är bruten.

Knaket fortplantar sig i Europa. Den goda stämningen från 1990-talet är  borta, i stället syns sprickorna från det gamla Europa komma i dagen. I öst är man nationell på ett sätt som vi i väst inte förstår. Aggressiva ledare tar kommandot och leder sina länder med det auktoritära Ryssland som förebild, ett Ryssland som för trettio år sedan var den förtryckare man reste sig mot!

Storbritannien ter sig som en Shakespeare-tragedi. Italien har inte bara sina vanliga usla affärer utan leker med arvet från Mussolinis svartskjortor.

Europa/EU återgår till att vara de gamla kärnländerna – Tyskland och Frankrike. Så länge ledarna heter Angela Merkel och Emanuel Macron vårdar de vad som är kvar av arvet men i Frankrike heter alternativet Nationell samling och i Tyskland växer AfD, ett radikalnationalistiskt parti med rötterna i den tyska avgrunden.  

Den EU-kommission som nu tillträder med 27 medlemmar kan både bli handlingsförlamad och förminskad. Den liberala, öppna demokratin utmålas av högernationalistiska, mer eller mindre fascistiska rörelser som fienden med placering i Bryssel.

När så den fråga som förenar dessa krafter är migrationen, är det lätt att låta pessimismen ta över. Förvärva, ärva, fördärva – ska det blir den öppna demokratins öde? I det stabila Västeuropa?

Se på Storbritannien: en enda fråga ställs till folket och sedan tar en liten övertygad grupp kommandot över ett splittrat, närmast vanmäktigt parlament.  

Respekt för regler och ramverk må vara en föga eldande paroll – nu, i fördärvets tid måste vi ändå lita till den.