De flesta har en åsikt om vaccinmotståndare. För merparten av den vaccinerade befolkningen är åsikten negativ. Samtidigt är det ett faktum att vaccinerade och ovaccinerade måste klara av att leva sida vid sida.
I lördagens Corren fick vi bekanta oss med ett antal personer som valt att avstå vaccin. Vi får lära oss att dessa personer är många och anledningarna till beslutet likaså.
Reportaget tvingar oss till en obekväm insikt. Hur vi väljer att hantera de som troligtvis aldrig kommer köa för sprutan ger oss en fingervisning om hur vi som samhälle hanterar laddade frågor.
I Sverige säger vi oss bejaka mångfald. Så varför är vi så hopplöst dåliga på att gilla olika, när det väl kommer till kritan?
Vi kan jämföra med debatten om kontroversiella religiösa ritualer. I Sverige är vi stolta över vår grundlagsskyddade religionsfrihet. Samtidigt råder dels en sekulär norm, dels kan det kristna arvet inte suddas ut.
Därför uppstår krockar när folkgrupper med annorlunda seder och riter än våra egna vill utnyttja religionsfriheten. När människor vill omskära sina söner eller slakta djur på ett sätt som inte återges i Scans arbetsmanual, då har toleransen en gräns. Obehaget inför det främmande tar över och vi vill slippa se det. Sekularismens bojor åker på och alla ska rätta sig i ledet.
På samma sätt kan man betrakta debatten om vaccinmotståndare. Innan pandemin, då vaccindiskussionen inte stod särskilt högt på agendan, var de en liten och betydelselös grupp. Men i kristider har samhället blixtsnabbt tvingats ta ställning till det obekväma.
Den Linköpingsbördige teologen och författaren Joel Halldorf menar att den svenska kulturen är hopplöst konsensusbaserad, i och med att vi historiskt sett varit en kulturellt isolerad luthersk enhetsstat (Expressen 18/1). Det offentliga rummet och (o)förmågan att hålla nyanserade diskussioner har stöpts utifrån denna mentalitet. Detta till skillnad från den anglosaxiska världen, där det alltid funnits minoriteter med avvikande åsikter i kontroversiella frågor.
Det kan också vara förklaringen till den ökända svenska åsiktskorridoren. Hela byn ställer sig unisont på prostens sida.
Men Sverige är inte längre en karg bit jord i Europas periferi. Vårt moderna land är mångkulturellt, med ett brett spektrum av tankar, åsikter och kulturella yttringar. Mentalt beter vi oss dock som om vi aldrig lämnade hemsocknen.
Orsaken till att människor väljer att inte vaccinera sig – politiska skäl, oro för biverkningar eller rädsla för mikrochips – har egentligen inte särskilt stor betydelse. Det huvudsakliga dilemmat handlar om huruvida vårt samhälle klarar av att absorbera åsiktsmångfalden.
Man kan ogilla det grannen gör, oavsett ifall han omskurit sitt nyfödda barn eller misstror Pfizer. Men man måste lära dig att leva med det. Alternativet, ett förbud mot det avvikande, är värre. Att slippa hantera det jobbiga kan verka skönt, tills det är en själv byn vänder sig mot.
I Sverige har nästan 85 procent av medborgarna tagit minst två doser vaccin. Helt utan tvång. Det är ett fantastiskt resultat som vi borde fokusera mer på, i stället för att jaga de 15 procent som inte kommer vaccinera sig oavsett hur än regeringen trugar och ber. Det är slöseri med tid och resurser.
Vaccinmotståndet har skänkt oss en hel del lärdomar till nästa pandemi. Att tvinga fram den magiska siffran – vaccinationsgrad 100 procent – är lönlöst. Vi måste, hur jobbigt det än är, acceptera att en viss del av befolkningen inte kommer vilja ta sprutan eller finna sig i restriktionerna. Detta behöver i sin tur ligga grund till framtidens pandemihantering. Hellre krass realism än önsketänkande.