Inte ens Winston Churchill kunde vinna parlamentsvalet efter att han vunnit andra världskriget. Så hur skulle Fredrik Reinfeldt, Anders Borg och de andra kunna vinna valet 2014 på tidigare framgångar? Den namnkunnige professorn i statsvetenskap Leif Lewin menar att jo, i Moderaternas och Alliansens fall skulle ett undantag kunna ske. Åtminstone, skriver Lewin, bör M inte byta kurs utan fullfölja sin politik och satsa på trovärdighet (DN Debatt 3/7).
I sin artikel påminner professorn om den viktiga förändring som Alliansen påbörjade vid maktövertagandet 2006. Vid den tidpunkten stod välfärden inför stora problem. Lewin tar liknelsen med herdarna som tillsammans äger en allmänning, men då denna börjar överutnyttjas för att varje herde vill få ut maximalt för just sina getter blir det allas intresse att visa återhållsamhet så att allmänningen kan finnas kvar. Välfärdssystemen överutnyttjades och toleransen för detta hade vuxit till norm. Då lanserade Alliansen arbetslinjen. Människor skulle arbeta och bidra till systemet, som så få som möjligt skulle försörjas av så att behoven täcktes. Missbruk av systemet lanserades som ett hot mot den gemensamma överlevnaden.
Lewin menar att Alliansen skulle kunna gå så långt som att påstå att ”vi räddade välfärden” – om de vill provocera sina motståndare på hemmaplan. Riktigt så kaxigt har Reinfeldt och de andra partiledarna inte uttryckt sig, men statsministern var inne på det spåret i sitt Almedalstal. ”Håll i er nu, Moderaterna tycker att det ska vara ordning i ekonomin”, skojade Reinfeldt och fortsatte raljera över sig själv som en tråkmåns: ”Kan han inte någonsin göra något spännande, han kan väl i alla fall elda upp en femtiolapp.”
Pengabålet var ett pr-mässigt genidrag från Gudrun Schymans (FI) sida. Men hon företräder ett litet, kontroversiellt parti som lever på att sticka ut från mängden. Enligt Lewin gör Reinfeldt däremot rätt som håller fast vid tjatet om stabila statsfinanser och arbetslinjen. M har utsett höstens val till en folkomröstning om arbetslinjen. Politiken som räddade välfärden, var den som sänkte skatten för dem som arbetar, satte stopp för oändliga sjukskrivningar och förtidspensioneringar, medförde att privata alternativ inte bara inom skolan utan också sjukvården och omsorgen numera ses som självklara. Etcetera. Nu står allt detta på spel, menar M.
Det stämmer inte riktigt, oppositionen kan inte vrida klockan tillbaka. Socialdemokraterna vill det egentligen inte. Genom Moderaternas och sedermera Sveriges förnyelse har också S förändrats. Alliansens framgångsrika år kan dock bli dess fall 2014. Sverige är på rätt köl igen, vilket bereder väg för politiska utsvävningar. I ekonomiska kristider får frågor som miljö och jämställdhet ofta stryka på foten. I dagsläget är de glödheta, Alliansen har bäddat för det. Än är emellertid inte loppet kört. 2010 kom de borgerliga starkt på slutet, mycket beroende på att oppositionen tvingades öppna munnen och tala om vad den faktiskt ville. Mot dagens ostämda kör står regeringens stabila samklang. Huruvida de är villiga att riskera den, är Alliansens viktigaste fråga till väljarna.