Syftet är att sätta press på Polen och EU i stort. Tidigare i år har Lukasjenko genomfört samma typ av hybridkrigföring mot Lettland och Litauen, fast då i mindre skala.
Hybridkrigföring är rätt ord. Militär trupp används av Belarus och tvångsmedel sätts in både mot de ditlurade migranterna och indirekt mot de polska gränspoliserna. Diktaturen prövar motståndsviljan hos den demokratiska grannen. Bakom Lukasjenko finns Putin och Moskva. Tillsammans har de hittat ett effektivt sätt att sätta press på EU. De har sett hur migrationen, med krisen 2015 som främsta exempel, belastar och splittrar de europeiska länderna. Genom att forsla stora grupper av migranter till EU:s gränser kan man skada de västeuropeiska demokratierna.
I det läge som nu råder, och som många spår snabbt kan försämras, är det viktigt att EU sluter upp bakom Polen. Polen är ett EU-land. När Belarus kränker Polens gräns kränker de även Sverige och övriga EU-länder. Det här har vi i Sverige inte riktigt förstått.
Att Belarus och Ryssland väljer att kraftsamla mot just Polen är ingen slump. Landets ställning inom unionen är redan ansträngd. Det finns krafter som velat skilja ut och skambelägga Polen för olika inrikespolitiska val. Det har redan talats om ”Polexit” som EU:s nästa kris. I öster finns också dem som vill skilja Polen från Väst. Därför är det viktigt att den polska nationen inte uppfattar att den står ensam inför trycket från Belarus. Nu är viktigare än på länge att betona Polens självklara del i den europeiska familjen. Sverige borde vara särskilt tydliga i vårt stöd. Polen är en viktig granne som vi delar säkerhetspolitiska utmaningar med.
Det är annars märkligt och olycksbådande att EU:s samlade svar dröjer. Situationen har faktiskt gått att förutse. Så väl Lukasjenko som Turkiet och Marocko har testat taktiken mot andra EU-länder tidigare. Det är ett politiskt misslyckande och ett svaghetstecken att EU inte redan har kunnat sätta in gemensamma resurser mot gränsbråket.
I det korta perspektivet handlar det nu för EU om att visa handlingskraft. Unionen måste sätta hårt mot hårt och våga tala om migrantslussningen som en aggression. De, i huvudsak unga män, som syns på bilderna från gränsbråken har knappast någon asylrätt i EU. De flesta verkar komma från områden i Irak och Syrien där det inte råder krig. I den mån några av dem faktiskt skulle ha skyddsskäl har de redan passerat många säkra länder.
För EU handlar det om att hitta en lösning som garanterar migranterna en säker väg tillbaka. Lukasjenko har redan visat att han är skrupelfri och inte bryr sig om människoliv.