När hoten från både terrordåd och gängkriminalitet blir allt mer uppenbara kommer övervakningsfrågan som ett brev på posten. När Thomas Bodström (S) var justitieminister fick han otroligt mycket kritik för vad som kallades Bodströmssamhället, när han tog initiativ till att polisen skulle få tillgång till en rad nya hemliga tvångsmedel, exempelvis olika typer av ny övervakning. Kritiken var del av en internationell trend, där drakoniska övervakningslagar svepte fram som en flodvåg efter terrordåden den 11 september.
Kritiken var inte obefogad. Att stifta nya lagar som ett direkt svar på terrordåd eller andra hemska attacker ger sällan de mest genomtänkta lagar. Ett bra exempel är EU:s datalagringsdirektiv som trädde i kraft 2006, men som ogiltigförklarades av EU-domstolen 2014. Att EU stiftade en lag som stred mot den egna rättighetsstadgan är naturligtvis oacceptabelt. Men idag är nästan all brottslighet IT-relaterad eftersom polisen måste få tillgång till information som finns i mobiltelefoner och datorer i nästan alla brottsutredningar. Det behöver alltså finnas datalagringslag som både tar hänsyn till den enskilde integritet och som ger polisen möjlighet att få tillgång till trafikdata. Polisen bedömer att frågan om tillgång till trafikdata är den mest avgörande för myndighetens möjlighet att lösa brott på kort sikt, och med tanke på dagens situation är snabba lösningar en absolut nödvändighet.
Vad det gäller övervakningskameror gör dagens lagstiftning det möjligt för kollektivtrafikoperatörer och butiksinnehavare att sätta upp kameror på bussar och i butiker med bara anmälningsplikt om det görs för att förebygga brott. Polisen däremot kan vara tvungen att i flera år kämpa mot länsstyrelsen, Kammarrätten och Datainspektionen för att få sätta upp kameror på brottsutsatta platser, exempelvis där man vet om att kriminella gäng säljer narkotika eller bränner bilar. Effekterna har varit tydliga bara för de kameror som satts upp i år. De kriminella elementen är tydligt störda medan de boende tycker det är bra och känner sig säkrare.
Det innebär inte att kameraövervakning eller datalagring är en universallösning på problemen. Det bör vara en självklar, men också avgränsad, del i polisens brottsförebyggande arbete. Det absolut viktigaste är fortfarande personal på marken som patrullerar och utreder brott. Övervakning låter kraftfullt, men ett hjälpmedel och inte en universallösning. Att skapa trygghet i utanförskapsområden måste också göras genom mindre sexiga åtgärder som bättre belysning, trimning av buskage och stadsplanering som gör att exempelvis parkeringsplatser och torg inte står helt utan uppsikt från de boende. På så vis skapas tusen potentiella ögonvittnen till varje brott.
Men polisens, Säpos och Försvarets tillgång till hemliga tvångsmedel måste hänga med i utvecklingen. Därför måste ett kontinuerligt arbete för att underlätta möjligheten till olika typer av övervakning hela tiden ske. Det är nödvändigt för att de kriminella inte ska ligga ett steg före, men det är faktiskt också nödvändigt för att man ska kunna ta tillräcklig hänsyn till integritetsaspekten. Redan 2005 föreslog en statlig utredning att Säpo skulle få möjlighet att avlyssna personer med trojaner, det vill säga inplanterade bakdörrar i datorer och mobiltelefonen. Idag, när du är fullt möjligt att genomföra telefonsamtal via appar som Skype och Viber och därigenom undkomma klassisk telefonavlyssning, hade det varit direkt nödvändigt. Men det skulle dröja tills efter terrordådet i april tills frågan på allvar på blev aktuell. Det innebar 12 förlorade år för terrorbekämpningen.