Forskaren Carina Gunnarsson har på uppdrag av Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, SNS, undersökt hur organiserad brottslighet utnyttjar och infiltrerar myndigheter. Det är nedslående läsning.
Enligt rapporten är kommunerna särskilt utsatta. Det är inte konstigt. En stor del av välfärden konsumeras på kommunnivå. Årligen betalas stora belopp ut i form av bland annat skolpeng, assistansersättning och försörjningsstöd ut.
Kommunerna har också stor makt när det gäller utskänkningstillstånd, upphandlingar, stöd till föreningar, markanvisning och bygglov. Makt som i regel förvaltas av ett fåtal tjänstepersoner.
”Stora välfärdsresurser fördelas på lokal nivå, mediebevakningen kan vara mindre omfattande och kontrollmekanismerna svagare än på nationell nivå”, sammanfattar SNS. Det är en viktig poäng. Kommunerna saknar idag extern revision.
Detta dels försvårar arbetet mot korruption i en för de kriminella mest intressanta delarna av det offentliga, dels blir det korruptionsindex som rankar Sverige som väldigt lite korrupt inte korrekt. Det missar ju kommunerna.
Trots att rapporten lyfter problemen med kriminella som infiltrerar eller påverkar myndigheter är det ändå värt att fundera kring om svensk korruption ökat radikalt eller om den bara blivit mer lik andra länders. Skillnaden är snarast att svensk korruption tidigare handlade mindre om pengar och mer om partibok och kontakter.
För vi har en stor offentlig sektor med många platser vid köttgrytorna. Det går inte att bortse från känslan att både tillsättningen av dessa positioner och besluten lite väl ofta gynnat det parti som haft makten längst samt dess rörelser.
Denna uppfattning att det är okej när vi gör det i kombination med svenskens lite väl stora tro på det offentliga som gott och felfritt torde ha underlättat för kriminella gäng att flytta fram sina positioner. Vi har ju inte haft kontroll nog.
Gunnarsson kommer också med en del kloka förslag. Bland annat att lyfta fler beslut från enskilda tjänstemän till nämnderna. Förutom att minska risken för otillbörlig påverkan kan detta ge mer förankrade beslut. Tjänstemän behöver ju inte ens bo i kommunen de styr, medan politikerna tvingas träffa väljarna i matbutiken.
Gunnarsson föreslår också bättre kontroll av de man anställer. Även om det riskerar att slå fel mot de som vill göra gott men som har en släkt som inte delar dessa ambitioner är det ett vettigt förslag. Det är också rimligt med ökad extern kontroll. Varför inte ge Riksrevisionen ansvar för kommuner och regioner?
Ökad kontroll är bra men kommer samtidigt inte åt grundproblemet. Det offentliga är fortfarande alldeles för attraktivt för dem som vill sko sig eller har en personlig agenda. Därför behöver vi minska det offentligas dragningskraft genom att begränsa både makt och mängden skattemedel som förvaltas.