Dubbelmordet på den 55-åriga kvinnan och hennes 28-årige son på Ikea i Västerås är en ofattbart hjärtslitande händelse. Polisen har varit ytterst sparsam med information men vi har fått veta att offren var på besök från Skellefteå. De misstänkta gärningsmännen är 35 respektive 23 år, eritreanska medborgare och boende på en flyktingförläggning i Arboga. 35-åringen, på sannolika skäl misstänkt för morden, är illa skadad och har inte kunnat höras av polisen. Vad den skäligen misstänkte 23-åringen förtäljt, förutom att han nekar till brott, har polisen inte velat avslöja.
Bristen på information frustrerar en allmänhet van vid snabba besked. Och där fakta saknas tar spekulationerna vid. Dessa kan leda in på snåriga stigar som senare kan visa sig vara helt åt skogen fel. Samtidigt måste människors oro tas på allvar. Ikea en måndag vid lunchtid borde räknas som en trygg plats att vistas på. Omständigheter, som vi senare kanske – kanske inte – får mer klarhet i, gjorde att så inte var fallet den här gången. Två oskyldiga människor har mist livet, det är dem och deras anhöriga vi ska tänka på i första hand.
Men hos andra som befann sig på möbelvaruhuset denna dag eller någon helt annanstans, hopar sig frågorna; lever vi i en farligare tid? Var kan vi känna oss trygga?
I början på sommaren blev hela landet engagerat i sökandet efter 17-åriga Lisa Holm, som senare hittades mördad. Hon skulle ta sin moppe och åka hem efter sommarjobbet på ett kafé i Blomberg på Kinnekulle. För en vecka sen hittades en 21-årig kvinna död vid ett motionsspår i Upplands Väsby. Polisen misstänker mord.
Dådet på Ikea i Västerås har ingenting med ovan nämnda mord att göra. De är enskilda, fruktansvärda händelser. Men vad de har gemensamt är att oskyldiga drabbats och att de bidrar till en allmän oro.
Lägg därtill sprängdåd på olika platser i Skåne. Skrämmande attacker mot tiggare. Skottlossningar. Den senaste tidens våldsbrott flyter samman till en mörk dimma i vilken människor desperat famlar efter svar.
Att polisen inte kan gå ut med all information under pågående utredning, får vi ha förståelse för. Men tystnaden från politiskt håll behöver vi inte förstå, eller acceptera. Det är ingen lätt uppgift för statsministern eller övriga politiker att ge konkreta besked om åtgärder. Men vi kan åtminstone kräva att de inte gömmer sig och duckar för människors frågor. Det lämnar öppet för fler spekulationer, en del vilka mer än gärna utger sig för att sitta med sanningen. Det ligger i politikens och ordningsmaktens intresse att stävja genom öppenhet, insyn och medmänsklighet.