Den här veckan äger rättegången för tre misstänkta gärningsmän i Påskupproren rum. En av poliserna som vittnade under rättegången, och som tidigare tjänstgjort som FN-soldat, beskrev händelsen som ”Det värsta jag varit med om”. Händelsen tog hårt på polisen som anmält 25 skadade poliser och 8 skadade fordon (SVT 30/6).
Även i Örebro var det upplopp på grund av Rasmus Paludan under påsken. Under rättegången i juni dömdes samtliga för grovt sabotage mot blåljusverksamhet. De dömdes till fängelse i mellan fyra och fem och ett halvt år. Två av männen dömdes även för våld mot tjänsteman och två kommer att utvisas (SVT 27/6).
Gemensamt för de åtalades berättelser om händelsen är att koranbränningen kändes djupt personlig. Det kändes som att det var de mot hela resten av samhället.
För många är det få saker som kan få en att känna så starkt att man skulle kasta sten och bränna bilar. Men frågar man de inblandade var stenkastningen just ett utlopp för känslor av att känna sig osedd som bubblat länge under ytan. De ansåg sig stå upp för det rätta, precis som polisen på andra sidan gjorde. Det gör fortfarande stenkastning till en usel lösning, men att inte bry sig om varför det blev upplopp är som att köra bil blind utan karta.
Att rättsprinciperna upprätthålls är statens viktigaste uppgift och själva grundbulten i ett fungerande samhälle. Yttrandefriheten måste värnas och polisen få göra sitt jobb. Bryter man mot lagen ska man också ta konsekvenserna. Men menar vi allvar med brottsbekämpningen behöver vi se mer än bara hårdare tag.
I stället för att fråga vem det var som kastade, borde vi fråga vad det var som kastades.
Det har kommit larm om situationen i förorterna i decennier. Få klarar skolan, arbetslösheten är hög, trångboddheten utbredd och samhällsförtroendet lågt. Mycket har gjorts och mycket mer planeras, men för att komma åt problemen på djupet krävs någonting mellan hårdare fängelsestraff och fler fritidsgårdar.
De som bor i Skäggetorp är som folk är mest. De behöver också bra skolor, vettiga bostäder och vetskapen om att polisen kommer om man ringer 112. Men det behövs också en bredare förståelse från övriga samhället om att för många är utanförskapet i en förort inte bara är en känsla som går över, utan det blir en del av medvetandet hos de som bor där. Oavsett vad man tycker om det verkar det vara ett faktum som återkommer i många liknande fall.
Bryter man mot lagen får man stå sitt kast, men så få som möjligt ska hamna där. Fler rättegångar kommer hållas i framtiden i takt med att polisen följer fler spår och hittar fler bevis. Men vill vi stoppa att liknande saker händer igen bör konsekvenserna av en uppväxt i utanförskap tas på större allvar i framtida analyser.