Sommaren är här, och med den en akut veterinärbrist i hela landet. Det är inget nytt fenomen utan konsekvensen av många år av dålig arbetsmiljö som har lett till att veterinärer går ner i arbetstid, blir sjukskrivna eller till och med lämnar yrket.
Veterinärbristen har uppmärksammats av både branschorganisationen Svensk Djursjukvård och Sveriges Veterinärförbund. Enligt Svensk Djursjukvård behöver deras medlemsföretag - av vilka sju finns i Östergötland - anställa 446 veterinärer bara i år. Till detta tillkommer anställningsbehovet hos resten av djursjukvårdsbranschen. Detta kan jämföras med antalet utfärdade veterinärlegitimationer, som de senaste tre åren knappt överstigit 200 per år. Av dessa är runt 60 procent utländska veterinärer. Svensk Djursjukvård menar att det krävs fler utbildningsplatser och utbildningsanordnare för att möta detta.
Sveriges Veterinärförbund hävdar å sin sida att det inte bara handlar om att utbilda nya veterinärer, utan om att behålla dem som redan finns. Många veterinärer väljer att sluta jobba kliniskt eller till och med byter yrke helt. Huvudanledningen, enligt Sveriges Veterinärförbund, är rädslan för att bli uthängd i sociala medier eller anmäld. Även Svensk Djursjukvård stämmer in i den bilden. I deras branschrapport för 2020 anges ”klimatet i media” som den andra viktigaste frågan för djursjukvården de kommande två åren.
I klartext verkar det alltså vara djurägarna själva som är orsaken till veterinärbristen. Det alltmer hatiska och hotfulla tonläget i sociala medier, som under många år förpestat den politiska debatten, sprider sig även till andra samhällsområden. Fenomenet är välkänt. Datorskärmens anonymitet och de sociala mediernas omedelbarhet gör det lätt för annars väluppfostrade människor att spy ur sig varje känsloladdning, utan eftertanke. Det är enklare att skriva något elakt eller osant om någon man inte behöver se i ögonen.
Många veterinärer vittnar om hur uthängningarna och dreven gör arbetsmiljön ohållbar. På grund av tystnadsplikt gentemot djurägare och patient så kan veterinärerna inte bemöta anklagelserna. Det blir en maktobalans till veterinärernas nackdel. Lägg på denna emotionella stress de tuffa arbetstiderna, ett socialt ansträngande arbete och empatitrötthet så är det inte konstigt att veterinärer väljer att sluta.
Så visst kan fler utbildningsplatser på veterinärprogrammet och andra politiska åtgärder leda till att fler veterinärer påbörjar yrket. Men i slutändan är det vi djurägare som är ansvariga för att de blir kvar genom sättet vi bemöter dem på.