Vadstena krymper. På femton år har kommunen minskat med 305 invånare. Det kanske inte låter så mycket men för en kommun på drygt 7 000 personer innebär det omkring fyra procent. Jämförbar siffra för Linköping skulle vara att 6 000 invånare tog sitt pick och pack och drog. Ju mindre en kommun är desto känsligare är den för utflyttningar. Varje skattebetalande invånare är en tillgång för en kommun som ska tillhandahålla välfärdstjänster som skola, förskola och omsorg liksom samhällsservice i form av tillstånd, vatten, energi, avlopp med mera.
Vadstena är en av landets 76 kommuner med färre än 10 000 invånare, vilket under senare tid angetts som smärtgräns för hur liten en kommun bör få vara. Inte bara av hänsyn till den lilla kommunens invånare, för att dessa ska erhålla samma levnadsstandard som invånare i större kommuner. En hopslagning av småkommuner skulle också gynna de redan stora, som i dag känner sig förfördelade på grund av utjämningssystemet mellan kommunerna. Skattenivåer för såväl små som större kommuner hålls uppe på grund av försörjningsbördan. Samarbeten finns och effektiviserar resursanvändningen, men mer behöver göras.
I måndagens Corren uttalade sig Björn Sundström, som utredde kommunfrågan på 1970-talet och förordade splittringen mellan Vadstena och Motala vilken sedermera skedde 1980. Nu har han svängt i sin uppfattning och stannar inte vid 10 000-gränsen. I stället menar Sundström att 15 000-20 000 invånare behövs för att klara samhällsfunktioner och rekrytering av personal till den kommunala sektorn. Vadstena är långt ifrån ensam i Östergötland. Ydre, Boxholm, Ödeshög, Valdemarsvik och Kinda bör i framtiden slås samman med andra större kommuner för att klara sig. Det handlar inte småorter ska raderas från kartan. Tvärtom. Det är en överlevnadsåtgärd för att hela landet ska få leva.