Vilken prominent figur inom den svenska politiska klassen skulle du kunna tänka dig att hamna bredvid på en kräftskiva utan att behöva riskera att ha tråkigt? Jag hade chansat på Carl Bildt.
Men ett säkrare kort vore nog Karl-Petter Thorwaldsson, ärligt talat. Han har alltid varit en glad lax, folkligt frejdig med en varm och sympatisk framtoning, är som person lätt att tycka om.
När Karl-Petter Thorwaldsson nu avvisar sin kommande avgång som LO-ordförande är han också befriande öppet mänsklig om skälen.
Åtta år i uppdraget får räcka. Han tycker att han börjar blekna som opinionsbildare, känner en trötthet på sig själv och sin roll.
”Varje dag när man vaknar så tänker man på att man är LO-ordförande. Varje gång man går och lägger sig så tänker man på att man är LO-ordförande. Däremellan ägnar man i princip hela dagarna åt att fundera på sitt arbete och det tar en jävla tid av ens hjärna” (SR 5/11).
Det är uppriktigt sagt, vilket hedrar honom. Det är krävande på toppen och förståeligt om Thorwaldsson istället vill gå och fiska ett tag. Särskilt som LO numera är en starkt gnisslande maktapparat på reträtt.
Ett tecken är att Karl-Petter Thorwaldsson misslyckats att hålla samman LO inför avtalsrörelsen, Pappers och Kommunal har valt att förhandla själva. Men det är en bagatell jämfört med den hotande existentiella kris för LO:s fackligt-politiska samverkan med S som Thorwaldsson haft att hantera. Relationen mellan arbetarrörelsens luggslitna gamla tvillingpar är på väg att slitas itu.
Genom januariavtalet har S bundits till omfattande liberaliseringar, bra för Sverige men ett beskt piller för LO som varken gillar skattesänkningar i allmänhet eller en reformering av arbetsrätten i synnerhet. Det gör knappast Stefan Löfven heller, dock är han ju nödd och tvungen för att kunna behålla statsministerposten.
Thorwaldsson har högljutt påstått sig föredra nyval framför att rucka på den heliga kon LAS, men lämnats likt en ropande röst i öknen av partiet han dessutom sitter i det verkställande utskottet för.
Samtidigt har han varit oförmögen att stoppa det politiska blodflödet bland sina egna medlemmar som överger S i allt raskare takt. Andelen SD-sympatisörer är enligt Sifo idag större inom LO-leden än den stadigt krympande socialdemokratiska stödtruppen.
Thorwaldssons svar är att vilset vädja om att bli bästis och bundis med de reformerade kommunisterna i Vänsterpartiet, vars inflytande i den fackliga rörelsen LO traditionellt bekämpat! Vilken soppa. Inte konstigt att han är less på alltihop och längtar efter roligare saker i livet än att administrera LO:s sönderfall.