Att organiserade särintressen, ideella som kommersiella, via lobbyverksamhet försöker få politiska makthavare att anamma deras sak är ingenting nytt.
Lobbyism var redan ett etablerat begrepp i början av 1800-talet, då Encyclopedia Britannica förklarade fenomenet som personer vilka ”frekventerar lobbyn i den lagstiftande församlingen i syfte att påverka dess medlemmar i deras officiella agerande”.
Detta måste inte vara något konstigt, fel eller skumt. Tvärtom. Påverkansarbete är ett naturligt inslag i demokratin. Det kan sätta ljus på missförhållanden som behöver rättas till, lyfta goda idéer som samhället i helhet kan vinna på och överlag göra beslutsfattarna mer välinformerade.
Men det kan också handla om klassisk rent-seeking. Alltså att en aktör söker tillskansa sig otillbörliga fördelar på bekostnad av andra genom manipulation av regelverket, snedvridande subventioner eller offentliga kontrakt till tveksamma politiska projekt utan större nyttovärden (ett aktuellt fall är höghastighetstågen, robust olönsamma för alla utom de företag som vill åt skattemiljarderna det kostar att bygga banorna).
Det är viktiga är att spelet är transparent och kontrollerat så att risken för korruption undviks och att medborgarna garanteras koll på hur processerna bedrivs. I USA stadgas att lobbyister ska vara registrerade, att deras kontakter med politiker redovisas, att pengar i påverkanskampanjer öppet bokförs.
I EU-apparaten råder slappare tyglar. Unionen har ett påverkansregister för lobbyister, men det är bara frivilligt. Det vill Liberalerna ändra på. I en nyligen inlämnad partimotion till riksdagen (2019/20:2055) argumenteras för ökad insyn i EU:s beslutsfattande. ”Ett steg mot detta mål är att alla lobbyister behöver förtecknas i ett obligatoriskt offentligt register”.
Ett utmärkt förslag. Men att det kommer från just Liberalerna ter sig något pikant. När det gäller lobbyverksamhet saknar Sverige tyglar. Rakt motsatt USA tillåts ett hemlighetsmakeri i partipolitikens kulisser, där inte sällan pengastarka intressenter kan göra sig breda utan att allmänheten får minsta möjlighet till insyn och ansvarsutkrävande.
Liberalerna framstår själva som rena skräckexemplet i den serie avslöjande reportage som SvD publicerade förra veckan (7-8/5). Partiledaren Nyamko Sabunis agenda sägs i hög grad vara styrd av gamla partikamrater som numera är välbetalda PR-konsulter åt näringslivet. Bland annat ska Sabunis i och för sig vettiga krav på en elektrifiering av vägarna, som kom med i januariavtalet, vara en beställningsprodukt från lastbilstillverkaren Scania.
Hur vore det om Sabunis parti föreslog ett obligatoriskt offentligt lobbyistregister även för Sveriges del? Då kan väljarna åtminstone bilda sig en tydligare uppfattning om vems ärenden Liberalerna går på det politiska marknadstorget.