Vattnet stiger. I Uknadalen har översvämningar stoppat Krösatåget mellan Linköping och Västervik i över en vecka. Runt Roxen förstärker lantbrukare vallarna som ska hindra ännu större områden från att översvämmas.
Människans kamp mot vattnet är evig. Platserna desamma. Vattennivåerna i Roxen blir med jämna mellanrum skrämmande höga, likt 2001 och 1986. Och översvämningar i Uknadalen har påverkat tågtrafiken på samma sträcka åtminstone sedan 1904.
Vad gör man då när vattnet stiger? Försöker att få bort det. Annars gäller det att rädda det som går. Men bäst är att ha tagit höjd för att översvämningar kan inträffa.
Så här har människan alltid gjort. Det har grävts diken och byggts vallar. Och när det har blivit dags att uppföra hus har de placerats på höjder. Det är inte en tillfällighet att de gamla gårdarna i Uknadalen ligger en bit upp på sidan av dalen.
Det här gamla sättet att sköta saker på är en typ av klimatsäkring – ett begrepp som hörs allt oftare. Klimatförändringarna har fått offentliga och privata aktörer att se över hur verksamheterna kan klimatanpassas. Insikten som ligger bakom är att parallellt med att agera för att minimera klimatförändringarna behöver vi förbereda oss på ett mer ombytligt och extremt väder.
Men många av lösningarna som krävs för att minska sårbarheter kopplat till föränderligt klimat lär redan finnas, som kring vatten. Infrastrukturen för att leda bort för mycket vatten är redan på plats. Åkrar är dränerade, diken som genomkorsar landskapet är grävda och vallar är uppskyfflade.
Det finns också en del system för att behålla vatten, för att klara torrår. På de flesta gårdar finns små branddammar. Och många vattendrag är dämda, vid kvarnar och kraftverk.
Det största problemet när det kommer till att hantera vatten är nog inte att lösningar saknas, utan att engagemanget har saknats i så många år för att vårda den infrastruktur som finns.
Under perioden 1800-1960 gjordes intensiva insatser för att tygla vattnet i det svenska landskapet. Staten sköt till sju miljarder kronor. Upp till 5 000 invallningar genomfördes. En miljon kilometer diken och rörledningar kom på plats.
Till slut kanske allt togs för givet. Det statliga stödet till markavvattning minskade kraftigt efter 1950-talet. Och nu framstår den statliga strävan stundtals ha vänt. Gamla dammar rivs för att säkra fria vandringsvägar för fisk.
Även det privata och ideella arbetet verkar ha stannat av. Många av diken och vallar ska förvaltas och skötas av så kallade markavvattningsföretag, som är en samfällighetsförening som markägarna i området har del i. Men många av dessa föreningar är insomnade och det saknas aktiv styrelse.
Ska vi vara redo att klara översvämningar och torka bättre framöver behöver dock markavvattningsföretagen återupplivas och vitaliseras. Ska vi klara av att rusta samhället för att klara klimatförändringar behövs ett brett och spritt engagemang. Och genom markavvattningsföretagen finns infrastrukturen för att vi ska vara bättre rustade nästa gång vattnet i länet stiger.