Vad kan Linköpings vattentorn säga oss? En hel del. Det gamla tornet på Kanberget är en anslående vacker jugendinspirerad tegelbyggnad, ett 45 meter högt landmärke ritat av Axel Brunskog och invigt 1910. Numera är det sedan länge omgjort till bostadshus.
Det är fascinerade att skåda vattentornen som byggdes runt om i Sverige från senare hälften av 1800-talet till åren kring förra sekelskiftet. Norrköping har ett gammalt vattentorn som liknar vårt i manifesterad pampighet och exemplen kan mångfaldigas. På andra håll som i Göteborg, Landskrona och Borås blommade nationalromantiken ut i vattentorn som kan förväxlas med rustika riddarborgar.
Arkitekturen är helt klart menad att imponera. Vattentornens funktion som högreservoar sammanföll med vad vi idag skulle säga vara uttryck för ”city branding” – ett varumärkesbyggande i syfte att framhäva stadens mäktighet, stabilitet och ambitioner.
Bakgrunden till tidens ivriga uppförande av vattentorn var att den ekonomiska utvecklingen och städernas ökande befolkningstillväxt krävde rationella lösningar på vattenförsörjningen. Att hinka upp vatten ur brunnar dög inte längre.
Förutsättningen för industrialismen var ångmaskinen, som behövde massor av vatten. Likaså behövdes ett effektivt distributionssystem av vatten för att förbättra saniteten och förebygga sjukdomar bland alla människor som började trängas i stadskvarteren. Att snabbt kunna släcka hotande bränder var ett annat motiv.
De lokala makthavarna närmast tävlade i påkostade skrytbyggen till vattentorn som symboler för den egen stadens förträfflighet. En inte mindre fängslande våg av vattentornsbyggande kom efter andra världskriget då urbaniseringen raskt tilltog. Folkhemsingenjörerna massproducerade moderna bostäder med WC och tvättmaskiner, vilket fordrade en kraftig expansion av VA-nätet.
Nya vattentorn sköt upp som potenta utropstecken i stadsbilden, signalerande det progressiva Sveriges okuvliga utvecklingsoptimism. Gestaltningen gick i radikal modernistisk anda, faktiskt rena science fiction-arkitekturen. Brottet mot den borgerliga sekelskiftsepokens klassiska och av historicism färgade stilideal kunde inte vara större.
Trendsättare – även internationellt – blev det 58 meter höga vattentornet Svampen i Örebro, ritat av Sune Lindström på 50-talet. Svampformen möjliggjordes av den tekniska innovationen att gjuta betong med spännarmering, vilket gav arkitekterna friare händer till spektakulära grejer.
I Laxå, Halmstad, Kalmar och Malmö var det som om invånarna plötsligt fått påhälsning av stora rymdskepp. Att göra vattentorn som liknade flygande tefat blev nämligen också populärt. I Linköping fick vi 1958 ett nytt vattentorn i Ramshäll som jag misstänker är deras kontrollcenter. Ty påminner det inte om en rymdbas?