När det inte längre så stolta Frankrike kapitulerade för den nazityska invasionen i juni 1940 sattes den definitiva punkten för den gamla europeiska stormaktsepoken. Storbritannien var lämnat ensamt att försvara de västerländska värdena från Aten, Rom och Jerusalem som Hitlerbarbariet var i färd att omintetgöra.
Tack och lov hade britterna en nytillträdd premiärminister som förstod att civilisationens öde låg i vågskålen. Winston Churchill vägrade ge upp kampen och fann lyckligtvis en frände i USA:s president Franklin D Roosevelt. De upprättade ett transatlantiskt partnerskap, ”en speciell relation” som Churchill kallade det, vars betydelse för den fortsatta utvecklingen näppeligen går att överskatta.
Man kan utan vidare säga att från augusti 1941, då Churchill och Roosevelt undertecknade den berömda Atlantdeklarationen, har det moderna väst mer än några andra länder definierats av Storbritannien och USA – politiskt, ekonomiskt, kulturellt. Dessa nationer är för oss vad Aten och Rom var för folken i antiken.
USA och Storbritannien har varit tongivande bärare av den liberala demokratin, ett samlande kraftcentrum mot tyranniets kollektivistiska slavläror - nazismen, fascismen, kommunismen, islamismen - vilka samtliga proklamerat sig som dödliga fiender till freden, friheten och det öppna västerländska samhället.
Den speciella relationen som Churchill och Roosevelt inledde har på många sätt utgjort världsordningens roder, arvet från dessa bägge historiska ledare har närmare i tid framgångsrikt förvaltats av radarpar som Ronald Reagan och Margaret Thatcher, Bill Clinton och Tony Blair.
Vad har vi fått idag? Donald Trump och Boris Johnson! Rodret är händerna på två ärkepopulistiska skandalclowner som inte har annat än förakt till överens för den etablerade demokratiska kulturen och dess institutioner.
Symptomatiskt är att Trump nu hotas av riksrätt i kongressen för att ha villkorat militärt stöd till Ukraina i utbyte mot en korruptionsutredning av den förre vicepresidenten Joe Bidens familjeaffärer i landet.
Samtidigt har Johnsons stängning av det brittiska parlamentet, en uppenbar taktisk manöver i det demoraliserande Brexitspelet, olagligförklarats av Storbritanniens högsta domstol. Rimligen borde Johnson därmed tvingas avgå, men vad är alternativet till honom?
Tories är i spillror och Labour är kidnappat av illröda ytterkantsfanatiker. På andra sidan Atlanten har Republikanerna gjort ideologisk konkurs och Demokraterna driver starkt åt vänster.
Vad vi bevittnar är en djupt oroande kris för det västliga ledarskapet, men förhoppningsvis bara en temporär sådan. USA och Storbritannien har ju trots allt övervunnit nedgångsperioder förr. Annars? Må Gud hjälpa oss.