Ledare: Vart är du på väg, Magdalena Andersson?

Det är en grannlaga uppgift med tanke på att hennes parti i grunden består av tre olika traditioner: det klassiska arbetarpartiet som värnar en stark industri och utbyggd välfärd, det moderna samvetspartiet som fokuserar på värdegrundsfrågor kring feminism och miljö samt det ideologiska Vänsterpartiet som vill ha höga skatter, vinstförbud och socialistisk samhällsordning.
Dessa tre inriktningar står emellanåt i kollisionskurs med varandra. Att stänga ner kärnkraftverk och cementproduktion må harmoniera med partiets yngre medvetna väljare, men leder till arbetsbrist och skenande elpriser som drabbar vanligt, arbetande människor. Förbud mot vinstuttag i välfärden är ett principiellt ställningstagande som tillfredsställer partiets ideologer men som på sikt kommer att försämra tillgången till vård och skolor för väljarna.
Denna inbyggda målkonflikt skapar en otydlighet gentemot väljarna som ytterligare spätts på av diverse eftergifter till Centerpartiet och Miljöpartiet under de gångna åren. Vill Socialdemokraterna mildra strandskyddsreglerna och stärka äganderätten till skog eller inte? Värna industrijobben eller stoppa kalkbrytning? Avveckla LAS eller skydda arbetstagarna?
Nu när Januariöverenskommelsen spruckit och Miljöpartiet lämnat regeringen har Andersson en chans att städa upp i partiets policy och skapa en tydlig politisk inriktning för Socialdemokraterna. Hennes ambition återspeglas i valet av ministrar.
Mest anmärkningsvärd är utnämningen av före detta LO-basen Karl-Petter Thorwaldsson till näringsminister. Tillsammans med kongressbesluten om att öppna fler gruvor är det en tydlig nickning åt industrin. Även bildspråket att Socialdemokraterna ska ”bygga landet starkt” och ”bygga landet tryggt” associerar till betong och arbetstillfällen – ett slags klassiska Socialdemokrater som visuellt och principiellt tar avstånd från de senaste årens mjukare framtoning.
Samtidigt aviserar partiets retorik kring vinster en ideologisk vänstergir. Numera handlar det inte bara om att förbjuda vinster i välfärden utan även om att begränsa vinstuttag för företag som tillhandahåller kultur. I kongresshandlingarna talas om bättre fördelning och ”mer rättvisa ersättningssystem”, eufemismer för att regeringen ska lägga sig i hur privata pengar används.
Socialdemokraterna har mindre än ett år på sig att visa upp en sammanhängande politik inför valrörelsen. Stefan Löfvens framgång var att förvalta regeringsmakten genom att lotsa igenom den ena osannolika koalitionen efter den andra, på bekostnad av politiken. Magdalena Anderssons framgång kommer i stället att mätas utifrån hennes förmåga att behålla makten genom att ta fram en enhetlig och tydlig partilinje.