Det offentliga skickar motstridiga signaler. Regeringen har med brett stöd i riksdagen drivit på utlokaliseringen av myndigheter från Stockholm. Affischnamnet för utlokaliseringarna – statsrådet Ardalan Shekarabi (S) – drev dock bara för några år sedan en annan linje på landstingsnivå. Regeringens plan var att slå ihop länen till ett fåtal storregioner. Men motståndet var kompakt och projektet skrotades.
Nu verkar det vara dags för nya friska tag. En idé som har lyfts av den parlamentariska kommunutredningen är att staten ska ta över skulder från de kommuner som frivilligt går med på att slås samman.
Att slå ihop kommuner för att effektivisera verksamheten är knappast en ny tanke. Den här gången är däremot moroten i en klass för sig – vilket kan behövas. På många håll säger folkviljan något annat än sammanslagningar. Det är talande att Ölands två kommuner nyligen röstade nej till en sammanslagning, för andra gången sedan 2009.
Visst finns det också fördelar med att få till större enheter. När två kommunhus blir till ett sparas pengar, det går att dra ner på allt från receptionspersonal till skolförvaltning. Paraplyorganisationen krymper. Stordriftsfördelarna ökar.
Att sitta still i båten är inte heller ett alternativ på ett flertal orter. Många av landets kommuner är i trångmål. Skulderna växer. Befolkningen blir äldre och kräver mer vård. På en del håll lämnar betydande delar av den arbetsföra befolkningen.
Att slå ihop en eller flera mindre kommuner till en stor har samtidigt sina klara baksidor. Till att börja med försvinner inte grundproblemet. Fortsatt kommer allt färre arbetande att behöva finansiera generösa stödsystem, som nyttjas av allt fler. Storkommuner betyder också att ännu en centraliseringsvåg sveper över Sverige.
Ur ett demokratiskt perspektiv är sammanslagningar även potentiellt bekymmersamma. Visserligen kan det i små kommuner vara svårt att få tillräckligt många personer att engagera sig politiskt. Samtidigt finns det oftast en välbehövlig närhet till makten i en mindre kommun, jämfört med en bamsing till kommun.
Kommunerna är även på många håll garanter för att det finns en del kvalificerade akademikerjobb kvar. Råds- och ordförandeposter i nämnder ger möjligheter för en del att odla det demokratiska intresset lokalt. Vidare är ett kommunhus en kollektiv minnesbank, där det är naturligt att det hålls koll på vad som händer och sker i bygden. Bommas den lilla ortens kommunhus igen försvinner en del av förståelsen för platsen.
De små kommunerna har många förtjänster. Ansvariga politiker bör tänka både en och två gånger innan vurmen för omorganiseringar åter får utlopp.