Storleken har betydelse, åtminstone gällande kommuner. Har en kommun färre än 10 000 invånare är det generellt sett ett problem. Alla de åtaganden som åligger en kommun blir inte färre för att befolkningen är liten, däremot blir det svårare för små kommuner att klara dem på en sådan liten rekryteringsbas. Det blir få som utnyttjar de tjänster som kommunen ändå måste tillhandahålla och skatteintäkterna blir klena. Debatten om småkommunernas framtid växer sig allt hetare i urbaniseringens Sverige.
Det är förstås i spåren av den utvecklingen som majoriteten i Vadstena, Socialdemokraterna och raketuppkomlingen Konsensus, lanserar visionen om att kommunen ska växa från rådande 7 400 invånare till 10 000 – på 15 år. Denna oerhört ambitiösa idé ska förverkligas genom fler bostäder, hög kvalitet i förskola och skola, satsning på kulturstaden samt stadsutveckling. Tanken på att växa som kommun är dock inte ny utan är sedan tidigare ett övergripande mål för kommunen. Precis som det är för så många andra småkommuner i landet.
Oppositionsledaren Arne Sjöberg (M) saknar en större satsning på arbetsmarknaden i kommunen. Visst, jobb är ett utmärkt skäl för folk att flytta. Samtidigt finns en uppenbar begräsning för vilka arbetsmöjligheter Vadstena kan erbjuda utomstående. Därför är majoritetens tanke att lägga fokus på ett rikt kulturliv, vacker miljö och goda utbildningsmöjligheter rätt. Vadstena kommer aldrig att bli ett arbetspolitiskt nav utan måste förlita sig på att Motala och Linköping mestadels sköter den biten för att Vadstena ska kunna växa. Jobba på en större ort, bo och betala skatt här. Det bör vara den lilla kommunens gebit.
I övrigt är oppositionen positivt inställd till visionen att Vadstena ska bli medlem av 10 000-klubben. Den tas liksom för självklar, alla kommuner vill väl växa? Och alla kommuner bör väl ha som mål att växa? Nja, det kan finnas anledning att tänka ett varv till innan man går ”all in” på den satsningen. Gissúr O Erlingsson, docent i statsvetenskap vid Centrum för kommunstrategiska studier, Linköpings universitet, skriver i en artikel i Dagens Samhälle (2/4) att det betraktas som politiskt självmord att uttala planer för befolkningsminskning, den snabba urbaniseringen till trots. Att befolkningen krymper är det normala för kommuner, skriver Erlingsson, men ingen vill planera för det. Istället låter man bli att planera och hoppas på åtminstone status quo. Eller så gör man som Vadstena och kalkylerar åt andra hållet.
Men precis som Arne Sjöberg påpekar visar inte mycket på vad som ska utlösa denna ”folkvandring” till Vadstena. Fler bostäder, bra skolor och så vidare är i sig goda ting och gynnar dem som redan bor i Vadstena. Och dem ska man vara rädd om. Risken finns att fina, små kommuner som Vadstena med växtambitioner glömmer det man har och bara fokuserar på vad man vill ha. Anpassning och planering för en minskande befolkning kan vara det bästa för befintliga Vadstenabor. Och sämre reklam kan man ju få för sin kommun än nöjda invånare.
Så även om majoritetens satsningar är riktiga bör kanske målet omformuleras. Och frågan till kommunmajoriteten lyder – varför är det så förtvivlat viktigt att växa?