Det mest motbjudande huset i Sverige tycks ligga i Linköping. När Arkitekturupproret i söndags gick ut med nomineringarna för det årliga Kasper Kalkon-priset för Sveriges fulaste nyproduktion, hittar vi stadens byggnader på både plats ett och fem. Byggnaderna har nominerats av Arkitekturupprorets nära 60 000 följare.
På första plats återfinns "Huset utan arkitektur" i Vallastaden. Placeringen är inte obefogad. Den smutsgrå kolossen för dessvärre tankarna till ett östtyskt fängelse.
Det mest upprörande är emellertid inte själva byggnaden. Betonglådor av denna kaliber går att finna överallt i landet. Nej, det är arkitekternas motivering till designen – något som förmodligen bidrog till att huset även nominerades till första plats i kategorin ”arkitektbranschens värsta floskel”.
Det finns nämligen en miljömässig vinkel. Inte en enda liter färg har förslösats på bygget. Arkitektfirman Campus Arkitekter hävdar att det inte är för att ”färg på något sätt är fult eller dumt men miljömässigt är det bättre ju färre material vi använder. Och när vi tänker estetik så tänker vi avskalat med betong och trä.”
Allt byggmaterial påverkar miljön på ett eller annat sätt. Varför det blev just färgen – den faktor som skulle kunna göra byggnaden visuellt tilltalande – som fick stryka med förklaras inte närmare.
Snarare har valet av design ideologiska förklaringar. ”Arkitekturen ska spegla vår tid” är en idé som dök upp på 1930-talet och tycks sedermera tolkas som en naturlag.
Utgångspunkten är Einsteins relativitetsteori. På de tre dimensionerna inom arkitekturen, längd, bredd och höjd, lades en fjärde till – tid. Estetiken behöver ständigt spegla samtiden och det unika i den tid man befinner sig i. Även om det unika råkar vara pessimism och preapokalyptisk stämning.
Varför byggdes ”huset utan arkitektur” överhuvudtaget? ”Med vårt koncept vill vi göra skillnad och bygga för de grupper som står utanför bostadsmarknaden”, säger arkitekten Andreas Ferm. Det är en intressant tanke – men inte på det sättet Ferm menar.
Studier visar gång på gång att människor föredrar traditionell arkitektur framför modern. Det syns inte minst på hur olika bostäder värderas på marknaden. Tittar man på Hemnet är det produktion mellan 1870 och 1925 som är dyrast.
Att bo vackert blir därför en klassfråga. Endast överklass och välbeställd medelklass får tillgång till vackra sekelskifteslägenheter eller mysiga småhus i klassisk stil. Studenter, invandrare och låginkomsttagare förpassas till betongbaracker. Som om inte en taskig ekonomisk situation vore illa nog.
De som har det sämre ställt materiellt har också alltid bott sämre. Kruxet är att det inte behöver vara så. Om aktörer som Campus Arkitekter menar allvar med att vara inkluderande borde de se till att tillfredsställa de boende på allvar. Exempelvis genom att använda färg.
De allra flesta finner nämligen inte den avskalade betongen särskilt vacker. En del fascineras förvisso av slumområden eller förfallna urbana landskap, så kallad urban decay-estetik. Andra intresserar sig för sovjetisk arkitektur. Men ren fascination och att varje morgon tvingas äta frukost till utsikten av grå smuts mot grå himmel (vi bor trots allt i Sverige) är två helt olika saker.
Dagens unga vågar inte drömma om att äga samma typ av bostäder som sina föräldrar. Bostadsmarknaden tillåter inte längre det. När ”Volvo, villa, vovve” blir ouppnåeligt för många bör vi åtminstone se till att människor trivs i de bostäder och kvarter de har råd att bo i.
Det är dags att demokratisera skönheten. Såväl i Linköping som i resten av Sverige.