Installationerna fanns i hela innerstan.
I veckan dök kvicksilvret en bit under nollan och påminde Linköpingsborna om den annalkande årstiden. Till den hör att besöka Vinterljus – den kommunala ljuskonst som i snart två decennier fått pryda innerstaden nästan varje vinter.
De familjer som tänkt gå slingan nu i helgen lär dock bli besvikna. Konstverken togs ner redan i veckan. Var det rimligt?
För årets upplaga fick Linköpingsborna hosta upp två miljoner, varav lejonparten lär ha slukats av tillverkning, installation och nedmontering – inte av själva eldriften. Därför är det lite tveksamt pang för pengarna att visa konstverken i två ynka veckor – en mille i veckan – och innan vintern ens börjat!
På Correns borgerliga ledarredaktion ses kommunala trivseljippon med en näve skepsis. De blir oftast dyra, och sällan bra. Se bara på Murres isbana.
Vinterljus är ett undantag. Traditionen bidrar nämligen till att hålla i den ursvenska promenadkulturen under den årstid då Linköpingsborna behöver som mest hjälp att komma utanför dörren.
För vi rör oss knappt längre. Sedan 90-talet har vardagsmotionen kollapsat i så gott som alla samhällsgrupper.
Barn leker färre skogslekar, klättrar inte i träd lika ofta, och sparkar sällan boll efter plugget. Vuxna promenerar mindre och drar sig för en cykeltur.
Fortnite och Netflix är helt enkelt för roliga. Fantastiska medier är tillgängliga dygnet runt, året runt och suger fast oss i soffan. Vi vilar, jäser och sväller som broilerkycklingar i infralampornas värme.
Det är härligt, men farligt. Hälften av svenskarna har dålig syreupptagningsförmåga, och lika många har övervikt eller fetma – det är ofta samma personer, och de är utsatta.
Förutom hjärt-kärl-besvär fick den gruppen till exempel storstryk av Covid. Under pandemin var intensiven på US belamrad av överviktiga kroppar med otränade lungor i.
Hjärnan dras också ned i ohälsan – folk som inte rör sig är ledsnare och sover sämre.
Vissa tränar tillräckligt för att kompensera för sin stillasittande vardag, men det är lite av en klassfråga som följer utbildning och månadslön. Folk på landet och i orten är typiskt sett tjockare, motionerar mindre och mår följaktligen sämre i det här avseendet.
Läget är synd och onödigt. Östgötarna måste bli ett hurtigt folk igen. Ju mer förslappad, desto mer finns att vinna.
Stadsplaneringsnämnderna bör bygga bilfria stadskärnor som bjuder in till promenad, och ordentliga cykelleder och luftpumpar som sänker cykeltröskeln.
Men det krävs också ett kulturskifte. Motion borde ses som en hygienfaktor, och slöhet som sunkig.
Att krypa till kojs utan att ha hojat en sväng, tagit en löptur, simmat lite eller promenerat ordentligt borde påkalla samma stigma som att röka eller inte borsta tänderna – som flygskam, fast mot såsighet.
Företag borde bygga cykelställ och tillåta hundar på kontoret. En hundägare går en timme per dag, motsvarande härifrån till Sydafrika under ett hundliv. Fler borde ha hund.
Föräldrar borde gå till och från jobbet oftare, och låta barnen cykla till sina aktiviteter även om det känns långt.
I den här mixen är Vinterljus viktigt. Så här års är det mörkt när Linköpingsborna ska till jobbet och mörkt när de ska hem. De som stämplar in och ut på fasta tider kan inte alltid lunchflanera i dagsljuset.
Men slingan med ljuskonst är trevlig att gå även i mörkret – ja, särskilt då! Sällskapet känns tryggt och socialt, och kreationerna är spännande.
Nästa år borde Vinterljus få vara längre, för att stärka promenadkulturen genom vintern.
Låt Linköping traska och trivas till fots, tiotusen steg i taget.