Piggast på den borgerliga planhalvan i den lokala valrörelsen 2018 var KD, som lovade att lätta den kommunala skattebördan för Linköpings invånare med 1 krona. Efter maktskiftet blev sedan kompromissen i Alliansens samverkansprogram ”en ambition om ett minskat skattetryck”. Det lät förstås aningen misstänkt och oroande luddigt.
Men en ambition är förstås bättre än ingen ambition. Och i en M-ledd kommun borde man väl ändå känna sig hyfsat trygg med att ordet ”ambition” inte nödvändigtvis måste vara politikerspråkets till intet förpliktigande synonym för ”kanske, vet inte, får se”. Sänkt skatt är ju en gammal hederlig moderat paradfråga, eller hur?
Tjo flöjt, sa Janne Vängman. Som bekant har vi tvingats titta i månen efter skattelättnader i Linköping. Fria Moderata Studentförbundet (FMSF), som håller färgen frihetligt blå, konstaterar i en rykande färsk deppig rapport att endast 15 av Sveriges 290 kommuner har sänkt skatten under innevarande mandatperiod. Av dessa skattesänkarkommuner har 9 borgerligt koalitionsstyre (övriga styrs blocköverskridande eller har i ett intressant fall faktiskt vänsterstyre).
Utdelningen på att rösta borgerligt lokalt måste således betecknas som ganska klen. Mot bakgrund av att Sverige fortfarande har ett av de hårdaste skattetrycken i världen (42,6 procent av BNP) och innan pandemin seglat fram på en långvarig ekonomisk högkonjunktur, borde sannerligen borgerlighetens företrädare kunnat prestera bättre.
Varför har det inte lyckats i Linköping? Kommunstyrelsens ordförande Niklas Borg (M) säger i FMSF-rapporten att det föreligger ”omfattande besparingsbehov även utan skattesänkning som beror på statlig övervältring av kostnader bland annat genom migrations- och arbetsmarknadspolitiken”.
Det är säkert helt korrekt att staten spelat en besvärligt hämmande roll i sammanhanget. Men är det en godtagbar ursäkt för att kasta alla skattesänkningsambitioner åt sidan? Är det ens någon mening för borgerligt sinnade att rösta om resultatet blir politiker som passivt bleknar när det kärvar, inte orkar finna utrymme för att vidga medborgarnas ekonomiska frihet och skyller sina tillkortakommanden på andra?
Som rapportförfattarna i FMSF skriver: ”Det är inte en lätt uppgift att omsätta frihetlig politik i praktiken på kommunal nivå, men det är en viktig uppgift. Politik får aldrig tillåtas bli en läpparnas bekännelse. Att torgföra en politisk roll vart fjärde år för att i maktställning realisera en annan är skadligt för väljarnas förtroende. Långsiktig trovärdighet börjar med kortsiktig principfasthet.”
Alliansen i Linköping får ta nya tag. Trots allt är inte mandatperioden över än.