Riksbanken har återigen sänkt räntan till rekordlåg nivå: minus 0,25 procent - något som för några år sedan tycktes vara helt otänkbart. Skuldkvoten ligger i dag på en rekordhög nivå, samtidigt som det aldrig varit så billigt att låna pengar. Låter det hållbart? Knappast. För att få en balanserad ekonomi som värdesätter välståndsskapande måste Riksbankens uppdrag göras om, och det heliga inflationsmålet på 2 procent slopas.
Många är vi nog som delar drömmen om ett Sverige med högt välstånd. I ett sådant samhälle äger många sina bostäder och betalar av lånen, andra hyr och slipper skuldsätta sig. Likväl bör statens stasskuld vara låg. Dit kommer vi genom att upprepa vad tidigare generationer i många år troget gjort: arbeta hårt och spara pengar. Välstånd byggs genom att skjuta upp konsumtion i dag för att göra investeringar i morgon. Det är så produktiviteten ökar i samhället. Det är så välstånd byggs.
Det pratas mycket om curlingbarn; barn så bortskämda att de inte har någon respekt för pengar och arbetsmoral, där föräldrarna löser alla tänkbara problem de stöter på under livet. Frågan är om inte penningpolitiken håller på att curlifiera ett helt folk. När människor på grund av dåligt sparande inte har råd med nödvändiga utgifter löser staten det, och därtill artificiellt sänker räntan för att det ska bli billigare att låna. Hushållande tycks inte längre vara en dygd, istället är det överdriven konsumtion som belönas.
I och med sänkningen sänder Riksbanken signaler om att det går dåligt för Sverige, trots att BNP ökat 16 av 20 kvartal sedan början på 2010. Stefan Ingves är måhända inte den person kritiken ska riktas mot, hans uppdrag är att hålla inflationen på 2 procent, något räntesänkningen ämnar bidra till.
Magdalena Andersson är en av dem som förespråkat ett sysselsättningsmål för Riksbanken, likt det USA:s centralbank, FED, har. Även denna lösning är problematisk då inte heller sysselsättning är det viktigaste för att nå välstånd. Att människor har arbeten är inget egenvärde – det viktiga är vad dessa arbeten bidrar till. Ponera att alla människor i Sverige var anställda av staten för att gräva gropar som de sedan täckte igen, inte mycket välstånd skulle skapas trots en arbetslöshet på 0 procent.
En ekonomisk person spenderar inte – hon investerar. De artificiellt låga räntorna bidrar till att sätta privat sparande ur spel, och uppmanar till en lånekultur som skadar oss i längden. Under fjärde kvartalet ökade svenskarnas hushållslån med 48 miljarder kronor, den största uppgången på fem år. Det är mer pengar än vad det svenska försvaret får per år.
Riksbankens uppdrag har sett detsamma ut sedan efter 90-talskrisen, då också kronan släpptes fri. Innan dess var syftet att försvara kronans fasta växelkurs. Nu har inflationsmålet blivit en våt dröm för politiker och ekonomer. Det är hög tid för en bred diskussion om Riksbankens mål och mening.