Misslyckandet är uppenbart. Den offentliga sjukvårdsapparaten i Östergötland dras med stora ekonomiska underskott och växande patientköer. Den styrande fyrpartikoalitionen i regionen (S, MP, C och L) höjer därför skatten med 85 öre från årsskiftet. Och den borgerliga oppositionen (M och KD) sträcker vapen. ”Vi finner oss i beslutet”, meddelade det moderata regionrådet Marie Morell nyligen. 

Men hennes partikollega Finn Bengtsson vägrar finna sig. Han vill inte förknippas med ett politikerkollektiv som parerar sina tillkortakommanden genom att gräva ännu djupare i medborgarnas plånböcker. Istället väljer han, som Corren kunde rapportera om i tisdags, att lämna sitt uppdrag som ledamot i regionfullmäktige. 

Det är beklagligt att Moderaterna förlorar en sådan kompetent, klok och fritänkande kraft som Finn Bengtsson i det politiska arbetet. Samtidigt är avhoppet förståeligt. Att fortsätta ösa in pengar i ökande mängder kan omöjligen vara en försvarlig lösning, när grundproblemet är den dysfunktionella sjukvårdsorganisationen som sådan. 

Det vet Finn Bengtsson bättre än många andra i debatten. Själv tillhör han ju inte bara som överläkare och professor den yrkesutövande professionen med kvalificerade insikter i den dagliga verksamheten. Han har också som tidigare M-riksdagsman envist drivit frågan om nödvändigheten av en djupgående strukturell reformering av det svenska sjukvårdssystemet. 

För mer än tio år sedan studerade han den holländska modellen på nära håll, förordade att Sverige borde följa exemplet och skrota de lika ineffektiva, ojämlikt drabbande som kroniskt kostnadskrävande landstingsreviren (idag omdöpta till regioner). Det var framsynt och riktigt. 

Sjukvården i Nederländerna brukar nu regelmässigt, tillsammans med Schweiz, rankas som Europas bästa. I korthet är systemen i båda dessa länder baserade på obligatoriska privata försäkringar, där konkurrens råder mellan såväl försäkringsgivare som vårdutförare och staten tar ansvar för särskilt behövande. Ingen riskerar att ställas utanför och den eviga svenska sjukvårdssjukan – bristen på tillgänglighet – är ett okänt fenomen. 

Gång på gång väckte Finn Bengtsson motioner i riksdagen och på moderata partistämmor om en förändring enligt holländskt och schweiziskt mönster. Resultatet blev ständiga avslag, år efter år. Kanske var det för mycket begärt att den politiska klassen i landstingen/regionerna skulle acceptera att avskaffa sig själva, även om det vore till patienternas fromma… 

Men denna höst har faktiskt röster höjts inom Moderaterna, bland annat från MUF och finanslandstingsrådet Irene Svenonius i Stockholm, att tanken ändå inte är så dum. Sent börjar syndaren långsamt vakna, tydligen. Varför partiet inte kunde lyssna på Finn Bengtsson från början är dock svårbegripligt. Då hade måhända det skattehöjande sorgebarnet Region Östergötland redan varit ur världen.