Aldrig tidigare har vi haft så mycket vårdpersonal som i dag. Mellan 1974 och 2013 tredubblades antalet läkare och sjuksköterskor i Sverige (DN 11/7). Vi har högst andel läkare per capita, jämfört med andra västländer. Vidare ligger vi i OECD-toppligan när det kommer till antalet spenderade vårdkronor i förhållande till BNP (DN 29/4—2018).
Allt detta borde leda till en sjukvård i världsklass. Och visst är vården förträfflig – när vi efter många om och men får ta del av den.
För närvarande står över 170 000 svenskar i kö till operation. I Östergötland får över hälften vänta längre än 90 dagar, vårdgarantins maxgräns (SvD 25/10–2021). Antalet vårdplatser minskat med över 4500 sedan år 2011.
Vid det här laget är det uppenbart att det inte hjälper att kasta pengar på vårdens problem. Det är också budskapet som delges av tre läkare och en undersköterska på DN Debatt (11/7). I stället menar vårdrepresentanterna att det är det alltmer centraliserade ledarskapets fel.
Förr i tiden styrdes sjukhusen i hög grad av den medicinska professionen. Det fanns lokal kunskap om verksamheten. Centraliseringstrenderna ledde till att beslutsfattarna hamnade allt längre bort från kärnverksamheten, med följden att fler byråkrater behövde anställas för att täppa igen kunskapsluckor, kontrollera och skriva rapporter. Samtidigt har vårdpersonalens administrativa börda ökat.
Byråkratiseringen har i sin tur bidragit till vårdapparatens tröghet.
Allt var inte bättre förr. Exempelvis pekar artikelförfattarna på att den medicinska personalen inte alltid tog hänsyn till ekonomiska konsekvenser. Men att vårdköerna är värre än någonsin är ett modernt misslyckande. Då kan vi behöva inspireras av dåtidens sätt att arbeta. Det är direkt på plats man oftast vet bäst.