I dag är det faktiskt min födelsedag! Som en förtida present till mig själv lät jag operera mina ögon på en privat klinik. Det kostar en slant, som en extra landstingsskatt i två års tid. Dyrt kan det tyckas, men samtidigt vet jag att jag från och med nu kan läsa pocketböcker i resten av mitt liv, köra bil, läsa innehållsförteckningar och ägna mig åt bollsport utan att behöva yttre hjälpmedel. Och jag behöver inte lägga pengar på optiker, glasögon eller linser eller känna mig hjälplös om jag tappar bort mina hjälpmedel. Kort sagt, mitt liv har blivit bättre.
Känslan är lite underväldigande, ungefär som att ”jaha, år 2019 svälter inte folk i Sverige, det finns penicillin som kan bota lunginflammation och när linsen blivit gammal och trög så köper man en ny. Det är så det fungerar numera.” Fast egentligen är det fantastiskt!
När jag väl sparat ihop pengar så visade det sig att jag kunde betala en avgift i månaden och det tog en vecka från synundersökning till operation och jag gick hem samma eftermiddag.
Samtidigt vet vi att landstingsvården dras med köer, bemanningsproblem, politiska stridigheter och även om själva vårdkvaliteten för den som blir akut sjuk ofta är väldigt bra, skapar otillgängligheten stor oro för den som tror sig behöva vård. Varför är det så?
Den gemensamma finansieringen kräver att vården ransoneras. Om det alltid är någon annan som betalar, då är vårdbehoven oändliga. Vi kan alltid känna oss lite friskare eller veta lite mer om vårt hälsotillstånd. Antingen ransoneras vården av våra plånböcker eller av andra människor.
Det kan tyckas orättvist att den som då saknar tillräckligt med pengar skulle bli utan vård, men så behöver det inte alls bli. Dels kan försäkringar täcka för akuta kostnader, dels lider dagens svenska vårdsystem av brist på innovationer.
I andra branscher, där kunderna behöver betala själva, sker en ständig utveckling för att tillhandahålla prisvärda produkter och tjänster som gör att människor frivilligt väljer att lägga sina pengar på något nytt och bättre. Det är det som lite abstrakt kallas för tillväxt, att vi får större värde med samma eller mindre mängd resurser.
Den gamla monopolistiska vården har gått från att vara ett system där patienten tillhör landstinget, till en mix av offentligt och privat driven vård. Men även de privata vårdföretagen som får sin ersättning från skattebetalarna tvingas in i en särskild mall där ersättning utgår enligt på förhand kalkylerade kostnader. Det är visserligen bra för företagen som i vissa fall kan anpassa sitt utbud efter vad som ger betalt från landstingen. Men det grundläggande problemet är att det är nästintill omöjligt för någon vårdgivare att veta vad som verkligen är det som patienterna efterfrågar när allt är styrt av politik, byråkrati och pengar!
Om jag inte tyckt att det var värt pengarna för att få nya linser som gör att jag kan läsa obehindrat, så hade företaget aldrig fått mig som kund. Hade jag behov av bättre ögon? Rent objektivt medicinskt är svaret nej. Om andra hade bestämt över mina behov hade jag fått dras med läsglasögon. Men nu kunde jag bestämma själv och därmed var det jag som hade makten över behovet. Jämför det med att i helt liv solidariskt betalat landstingsskatt och sedan när en operation behövs mötas av beskedet att det är tre månaders väntan. Är det verkligen så självklart att nuvarande system är det optimala?
Rädslan för att vissa människor ska bli utan vård får inte bli så stark att vi överger tanken på att en bättre värld är möjlig. Och möjlig blir den endast när människor är fria att själva bestämma vad de behöver, i stället för att vara utlämnande åt andra.
Det råder nämligen rätt hård konkurrens bland patienter. Den vård som ges till någon annan, kan inte jag ta del av. Den som får sin operation före mig, är någon som står i vägen. I ett slutet och ransonerat system blir också varje nykomling ett hot mot just detta begränsade utbud av vård. Det är avhumaniserande.
Min önskan denna födelsedag är därför att både politiker och medborgare kan komma till insikt om att en vård utan ransonering är att föredra framför dagens system. Det kommer inte att bli lätt att reformera, men riktningen bör alltså vara att människor som själva anser sig ha behov av vård inte ska hindras på grund av att systemet betalas av alla via skatten.
En annan positiv effekt av att vården görs till mer av en tjänst på marknaden, är att argumentet att ”jag vill inte betala för din vård” som används som svepskäl för att trycka till rökare och överviktiga inte längre är giltigt. När var och en behöver ta större ansvar för sin egen hälsa eller ta konsekvenserna, blir viljan att styra andra människors liv irrelevant.
Hur blir det då med multisjuka, kroniker eller den som inte har råd? Ja, det är förstås svagheten i en rent marknadsmässig lösning, oron för att andra eller man själv inte ska klara sig ekonomiskt. En kompromiss kan därför vara att ha ett grundskydd även om det kommer att lida av samma problem som dagens landstingsvård. Men det viktiga är att det kan ske någon form av kommersiell återkoppling från kunderna. När alla patientbesök ger en ersättning utifrån byråkratiska listor, missas den viktiga information som finns på vanliga marknader – den att kunden sätter större värde på varan eller tjänsten än vad den kostar.
Mediciner, behandlingsmetoder, medicinteknik utvecklas ständigt. Sverige har flera världsledande företag och marknaden är i princip global. Även själva vårdens utförande borde kunna gå i samma riktning.