Det politiska minnet är kort i ett alltmer uppskruvat samhällsklimat. Men nog minns de allra flesta Vänsterpartiets spektakulära fällning av regeringen Löfven förra sommaren. Vem hade kunnat tro att fri hyressättning vid nyproduktion skulle bli så pass kraftigt politiskt sprängstoff?
Blixtsnabbt blev bostadspolitik hett. Och snabbt som en blixt dog trenden åter.
Tyvärr. Att bostadsbristen är ett akut problem har varit ett faktum i åratal.
En rapport som Hyresgästföreningen tog fram 2021 visade att nästan 200 000 svenskar mellan 20 och 27 bor kvar i föräldrahemmet. 84 procent gör det ofrivilligt. Bostadsköerna för hyresrätter är årslånga och att köpa blir alltid en dyr affär.
Att situationen leder till långsiktiga strukturella konsekvenser för hela samhället torde vara uppenbart. Hyresgästföreningens rapport beskriver att drygt var tredje ung svensk tvekar inför att bilda familj, eftersom tryggheten och stabiliteten ett litet barn kräver uteblir.
Vidare hämmas rörelsefriheten på arbetsmarknaden, där huvudstaden får stå som skräckexempel. Förra vintern kom en larmrapport från Stockholms handelskammare. Samhällsviktiga yrkesgrupper, som poliser och barnskötare, har inte längre råd att bo i staden. Det rör sig om nästan 20 000 personer. Både nyrekrytering och möjligheten att behålla befintlig personal blir allt svårare när pendlingssträckor ökar eller när folk tvingas tacka nej till jobb för att de inte har någonstans att bo.
För att inte tala om käpparna i hjulet för integrationen. Tidöpartierna menar att utanförskapet måste brytas. Men det går inte utan att luckra upp bostadssegregationens lås. Om låginkomsttagare och de som står utanför arbetsmarknaden inte har råd att bo någon annanstans än Skäggetorp, Rinkeby eller Rosengård – ja, då är vi fast i nuvarande situation.
Trots allt detta nämndes inte bostadsbristen en enda gång under statsminister Ulf Kristerssons (M) ovanligt långa regeringsförklaring förra veckan. Inte heller adresseras den i Tidöavtalet.
Det är inte så att idéarbetet på högersidan saknas. Exempelvis har den liberala tankesmedjan Timbro, borgerlighetens idémaskin, satsat särskilt på frågan det senaste året. Inte minst genom rekryteringen av Fredrik Kopsch, docent i fastighetsekonomi, som så sent som förra onsdagen skrev om konkreta förslag rörande allt ifrån det kommunala planmonopolet till utformningen av bostadsbidraget (SvD 19/10).
Det är många kriser landets nya ledning behöver lotsa oss igenom. Bostadsbristen är en av dem och får inte hamna i skymundan. Regeringen får inte missa den borgerliga reformtörsten på området.