Nyligen skrev jag om det oacceptabla i att ansvariga myndigheter tillåter EU-migranter bygga upp läger på privat mark. Hur man från statligt håll skyfflar över problemen på kommunerna. Stoppar huvudet i sanden och hoppas att ”någon annan tar tag i det”. I Uppdrag Gransknings belysande reportage från Högfors står en man bosatt på orten och sätter ord på sin misströstan: ”Jag tycker det mesta har krackelerat. Hela Sverige har krackelerat. Det finns ingen som tar tag i någonting. Det är ju så vekt.” Mannen efterlyser beslut och lite ”pang på”.
I Svenska Dagbladet beskriver teknologie doktor Annika Borg, under rubriken "Det offentliga har kapitulerat", hur polisen på Centralstationen i Stockholm bara kan se på hur nyanlända till Sverige går ut utan att bli registrerade eller ansöka om asyl. De är tillsagda att inte ingripa, trots att problemet med flyktingsmuggling är så utbrett. ”Det är ingen som tar tag i det heller vi vet inte om myndigheter och politiker får en riktig bild av vad som sker”, säger en polisman som Borg har talat med.
Vi kan ta ytterligare ett exempel från nyhetsfloran, även om jag anar att ni redan ser mönstret. Tv-personligheterna Karin Adelsköld och Morgan Alling har blivit ansikten utåt mot mobbning. I ett nytt program, ”Morgans mission”, försöker Alling få stopp på mobbning och kränkningar i skolan. Adelsköld har tidigare berättat om sina upplevelser som barn och medverkar i programmet. I Expressen skriver hon att på 80-talet, när hon gick i skolan, fanns inga mobbningsplaner, stödgrupper och trygghetsteam som ”förstås är jättebra”. Men alltjämt talas det luddigt om mobbning och alltjämt mobbas 60 000 barn och unga varje år i Sverige.
Politiker och tjänstemän kan policydokumentera, legitimera och skriva värdegrunder tills fingrarna blöder. Om inte någon lyfter huvudet från de välskrivna papperna och går till handling, sker faktiskt ingenting. Vi ser det så ofta och människor hungrar efter en ansvarig person, som kliver utanför trygghetsboxen, dänger pappersbunten i bordet och säger ”nä, nu jävlar, räcker det”.
Men tänk, säger någon räddhågset, om agerandet inte överensstämmer med upprättad handlingsplan?
Ja, tänk.
Är det verkligen det värsta som kan hända? Eller är det att ingenting görs – alls.