Det har gått drygt ett år sedan Margot Wallström (S) blev tillfrågad av statsminister Löfven att bli utrikesminister. Enligt nyhetsmagasinet Fokus, som i sitt senaste nummer har ett omfattande porträtt av Wallström, ställde hon två villkor för att anta uppdraget: Hon tänkte gå i sina egna skor, inte Carl Bildts, och ”Sverige skulle från och med nu bedriva en feministisk utrikespolitik”. Det senare fick henne senare utsedd av den amerikanska tidskriften Foreign Policy till en av årets tio främsta globala politiska tänkare. Tänka sig!
Wallström aktar sig för att recensera sin företrädare, men hon dristar sig till att påstå att Bildt ”inte prioriterade sexuellt våld i krig och konflikter. För mig är det en avgörande fråga”.
”Ibland undrar jag lite vad feministerna har för sig", skrev journalisten Jenny Nordberg i Svenska Dagbladet (16/8) och texten spreds som en löpeld i slutet av sommaren. Nordberg ifrågasatte den feministiska utrikespolitiken – var gömmer den sig medan ”tolvåriga flickor säljs som på slavmarknader i Irak?” eller när ”unga kvinnor kidnappas och säljs som hustrur år krigare för Islamiska staten?”. ”I Sverige är det viktigast att prata om humanism, medan världen utanför får tuffa på”, konkluderade Nordberg.
Faktum är dessvärre att man inte behöver ge sig av utanför Sveriges gränser för att hitta utmaningar för denna feministiska regering. I somras pågick en debatt om kvinnors situation i segregerade svenska förorter, och häromdagen återupptogs frågan när Amineh Kakabaveh, ordförande för föreningen Varken hora eller kuvad, tillsammans med ordförande för Sveriges kvinnolobby, Liberala kvinnor, S-kvinnor respektive Centerkvinnorna, skrev på SvD Brännpunkt.
De beskrev hur en religiös radikalisering i vissa svenska förorter leder till att killar och män kontrollerar att kvinnor och flickor ”lever enligt särskilda regler”, såsom vilka kläder de får bära, vilka varor de får köpa och hur dags de bör infinna sig i sina hem om kvällarna för att inte betraktas som ”dåliga”. Kvinnors utbildning, arbete, inflytande, fritid och sexualitet begränsas i dessa miljöer där småpojkar tidigt får lära sig att passa på jämnåriga tjejer.
”Nu kräver vi att regeringen agerar för att stoppa det psykiska och fysiska förtryck mot flickor och kvinnor som pågår varje dag”, skriver Kakabaveh och de andra och menar att dialog är uppskattat, men inte tillräckligt. De serverar regeringen fyra konkreta förslag till politisk handling, bland annat villkorat stöd till trossamfund – inga skattepengar ska gå till uppmuntrande av diskriminering – och att kvinnligt företagande och ekonomisk självständighet ska uppmuntras och främjas. Fullt rimliga krav som vilken svensk regering som helst, uttalat feministisk eller ej, inte borde ha några problem att genomföra.
Till att börja med skulle den nuvarande behöva ta bladet från munnen och uttala att förtryck av människor inte är acceptabelt vare sig det sker i Irak eller Sverige. Det är lätt att som Margot Wallström vara stor i orden i FN-sammanhang och liknande. Men hur låter det på hemmaplan? Var håller feminismen hus när kvinnoförtrycket sprids i svenska förorter? Det är oroväckande tyst. Som Kakabaveh med flera skriver: "En feministisk förortspolitik kräver ansvar och handling".
Jag skulle kalla frågan för prioriterad.