Vänsterpartiets nya ledare heter Nooshi Dadgostar. Hon har siktet inställt på att locka väljare som tidigare har röstat på Socialdemokraterna. Det kan man förstå. S har i flera val fått minskat stöd bland LO-grupper. Tack vare de kvinnliga väljarna är S fortfarande största parti, men Sverigedemokraterna flåsar S i nacken.
Stefan Löfvens vänsterliberala regeringsunderlag lär stöta bort ännu fler LO-väljare. Han samarbetar med det nyliberala Centerpartiet om att reformera svensk arbetsmarknad. Det är oklart vad arbetarväljare har att vinna på ”fler enkla jobb”. För de LO-väljare som inte vill gå till SD måste det finnas ett alternativ. Här ser V en chans.
Men i talet som avslutade Vänsterpartiets 43:e kongress i helgen gick Dadgostar inte bara in för att locka S-väljare, utan också för att stjäla deras historia. Hon började år 1882 hos mäster Palm, för att sedan arbeta sig fram genom kampen för fackligt inflytande, allmän rösträtt, åttatimmars arbetsdag, allmänna pensioner och lagen om anställningsskydd. I Dadgostars tal blev dessa milstolpar till Vänsterpartiets framgångar.
Problemet är att detta är Socialdemokraternas och inte Vänsterpartiets historia. Vänsterpartiet ser sin begynnelse när man 1917 lämnade S och knöt sig till Komintern. Partiet var sedan underställt Moskva under mellankrigstiden och förblev under efterkrigstiden kopplat till diktaturstaterna i Östeuropa.
Detta innebar att V under 1900-talet var ett perifert parti i Sverige – ”en återvändsgränd” för att citera Tage Erlander. Långa tider fanns partiet kvar i riksdagen enbart på grund av att det gynnade socialdemokratin. Vi minns uttrycket ”kamrat-fyra-procent”.
Bara i valet 1944 när många kände en berättigad tacksamhet mot Sovjetryssland nådde man 10 procent. Men stödet försvann så fort människorna förstod vad som skulle hända med de länder kommunisterna ockuperat.
Vänsterpartiet lyckades heller aldrig samla arbetarväljare. Man blev ett parti för akademiker och fantaster, ständigt slitet av inre spänningar. V var därför ingen uppbygglig eller bidragande kraft under välfärdsprojektet. Dåtidens socialdemokrater såg Vänsterpartiets föregångare som ett antidemokratiskt och potentiellt Quisling-parti. Att Vänsterpartiet nu ens kan tänka tanken att försöka skriva in sig som Socialdemokratins arvtagare är ett underbetyg till historieundervisningen i svenska skolor.
Det är förstås inte förbjudet för ett parti att kopiera ett annat partis politik. Det sker hela tiden. Men det är oroväckande när någon försöker skriva om historien. Många minns reaktionerna 2011 när Moderaternas dåvarande partisekreterare Sofia Arkelsten beskrev Högerpartiet som drivande i frågan om allmän och lika rösträtt. Där tyckte många att gränsen gick för Nya Moderaternas triangulerande. Kanske är det dags att markera en gräns också för Vänsterpartiet. Kommunister har aldrig varit en del av någon framgångssaga – varken i Sverige eller någon annanstans.