Det råder märkliga tider i politiken. I stället för att budgetförhandla i möten väljer Vänsterpartiet att göra det i media. På DN Debatt (13/8) anger Nooshi Dadgostar (V) och Ulla Andersson (V) vilka krav de kommer att ha på en regeringsbudget för att släppa fram den i riksdagen.
Kraven är vänstern classic – högre skatter, mer offentlig finansiering, minskade klyftor, investeringar i industrin och så något om klimatet. På ytan är det inget som avviker från Dadgostars höga tonläge i början av sommaren, då hon lovade väljarna att tvinga Löfven vänsterut.
Men läser man mellan raderna framträder en annan bild. Det verkar snarare som att debattartikeln är hennes sätt att rädda regeringen Löfven från ytterligare ett voteringsnederlag i riksdagen. Hans stora problem inför höstens budgetprocess är att jämka ihop Vänsterpartiet med Centerpartiet. Regeringen behöver bådas stöd för att få igenom sin politik, men Annie Lööf (C) har varit tydlig med att hon under inga omständigheter kommer att släppa fram en budget som är förhandlad med vänstern.
Dadgostars drag att offentliggöra sina krav i en debattartikel löser på ett effektivt sätt den låsningen. Socialdemokraterna kan enkelt ta till sig Vänsterpartiets position utan att faktiskt behöva förhandla med dem, vilket i sin tur gör det möjligt för Lööf att släppa fram en S-budget utan att förlora ansiktet. Så långt en elegant politisk krumbukt.
Än mer intressant är Dadgostars öppning för att stödja en regeringsbudget även om den inte möter alla dessa krav. I debattartikeln skriver hon och Andersson att kraven ska utgöra ”förutsättningarna” för att rösta för Löfvens budget. Samtidigt poängterar de att Vänsterpartiet kommer att göra en helhetsbedömning av budgeten när det väl är dags att bestämma sig. Det kan tolkas som att de öppnar upp för att släppa fram regeringens budget även om den inte tillmötesgår deras krav.
Det är en lika förutsägbar som trist utveckling. Sommarens regeringskris och Dadgostars nyvunna politiska pondus bådade för en intressant budgethöst och en vitalisering av parlamentarismen. Tyvärr falnar hoppet om att Sverige får en vänsteropposition. Debattartikeln verkar närmast vara ett försök från Vänsterpartiets sida att rädda både sitt eget ansikte och Löfvens regering.
Kanske har Dadgostar och hennes stab kommit fram till att det skulle kosta dem mer att sänka två socialdemokratiska regeringar samma år än vad de skulle vinna på att driva vänsterpolitik. Det säger mycket om hur svag vänsteroppositionen är.