Höj pensionsåldern i riksdagen. Det skriver Eva Eriksson, förbundsordförande i SPF Seniorerna, i en debattartikel i Aftonbladet (7/11). Hon menar att bristen på seniorer i rikets högsta valda församling visar på inställningen att äldre inte behövs. Detta är nu en tämligen illvillig inställning. Eriksson har visserligen en poäng i att det finns en påtaglig brist i äldres representation i riksdagen. En fjärdedel av väljarkåren är över 65 år, men det gäller enbart för 2,6 procent av riksdagsledamöterna.
Men det är inte samma sak som att äldres intressen inte tillvaratas. Tanken att äldre bara kan representeras av andra äldre är lika vansklig som när den appliceras på andra grupper såsom kvinnor och invandrare. Människor går inte att reducera till en egenskap, en tillhörighet. Ingen människa är blott en etikett.
Ändå sätter Eriksson fingret på något väsentligt. Det finns trots allt någonting där som skaver. För visst finns det en fixering vid ålder, en upphöjning av det från ett enkelt faktum till en talang. Det har blivit positivt att vara ung. Inte av något egentligt skäl, utan bara för sakens skull. Vår tid kännetecknas till stor del av en ungdomskult.
Politiker sätts på listor inför val enbart för att de är unga, inte för att de kan någonting. De anses kunna locka unga väljare bättre – för hur skulle en 19-åring kunna få för sig att rösta på en medelålders kvinna som faktiskt kan någonting?
Det finns någonting att säga för representativitet. Det är inte oväsentligt att känna att de grupper man tillhör hörs och är med där beslut fattas. Men det finns gränser för hur långt det bör dras. Ålder är exempelvis i sig en tämligen ointressant egenskap. Varken att vara ung eller gammal är mycket att komma dragandes med i ett kvalificerat sammanhang. Däremot är både kunnighet och erfarenhet värt att eftertrakta.
Ett annat problem med dagens ungdomskult är att alldeles för många blir ledare i unga år. Det medför att de gör sina misstag i ledarställning. I stället för att växa med sina uppgifter och tillträda ledande positioner med erfarenheten i ryggen förväntas vi nu vara felfria från början. En ordning som är omöjlig att upprätthålla då alla människor är felbara.
Därtill torde de flesta vara överens om att ungdomskulten också leder till en nedvärdering av äldre. Deras kunskap och erfarenhet skulle kunna tillföra mycket på många håll, inte bara i politiken. Att lyckas hålla kvar äldre skulle kunna bli ett adelsmärke för framgångsrika, kompetensdrivna företag framöver.
Det finns mycket att vinna på ta vara på den seniora expertisen snarare än att låta den rinna mellan samhällets fingrar. Äldre är värdefulla, inte för att de är gamla utan för att de har varit med länge. Det gäller överallt, inte bara i riksdagen.