Med drygt ett år kvar till valet kommer SCB:s stora partisympatiundersökning som en indikation på hur formkurvan ser ut inför slaget om makten och härligheten. Mätningens statistiskt säkerställda siffror visar att pandemieffekten som tidigt gav Socialdemokraterna ett uppsving har klingat bort och att Stefan Löfvens parti backat tillbaka på nivån för sitt valresultat 2018.
Samtidigt rör sig Sverigedemokraterna framåt igen, vilket tyder på en avklingande pandemieffekt även för dem – fast tvärtom jämfört med regeringspartiet S. Coronan fick SD:s paradfrågor om invandring och kriminalitet att hamna i tillfällig debattskugga med svalnande siffror som följd. Men nu, när krisen börjar lägga sig, har Jimmie Åkesson och hans kostymfascistiska järnrörsgäng åter gamla glada svartmålande dagar – därtill legitimerade av medlöparna i den forna Alliansen.
Undantaget är Centern, som envist vägrar kapitulera för den auktoritära högerpopulistismen och vår tids främsta hot mot demokratin, friheten, humanismen. Annie Lööf är den enda borgerliga partiledaren som reser beslutsamt motstånd, håller extremismen på tryggt avstånd och övertygande försvarar liberalismens färger.
Blott Centern kan idag sägas vara den säkra hamnen för de väljare som varken vill se något samarbete med det reformerade kommunistpartiet V eller det reformerade nazistpartiet SD. Det lönar sig också att vara anständig! Centern gör ett statistiskt säkerställt SCB-lyft från förra mätningens 7,6 procent i november till 9,5 procent i maj. Mycket välförtjänt, formen verkar lovande för Annie Lööf och förhoppningsvis fortsätter det så.
Lika välförtjänt är katastrofsiffrorna för Liberalerna och Nyamko Sabuni, som hos SCB får statistiskt klara opinionspapper på resultatet av anslutningen till det SD-baserade regeringsalternativet. Från redan urusla 3 procent kraschar L på 2,5 procent – den sämsta noteringen någonsin i SCB och fullkomligt rättvist.
Hur ett liberalt parti ens kunnat komma på tanken att kollaborera med SD, som innerligt hatar liberalismen och vill slutförvara dess värderingar i Marianergraven, är så absurt att det blir parodiskt. Men mest av allt tragiskt. Sista chansen att överleva den pågående väljarutplåningen är nog Liberalernas landsmöte i höst, om medlemmarna förmår samla sig till att välja en annan partiledare. Någon som istället för att förskingra arvet efter Bertil Ohlin, Per Ahlmark och Bengt Westerberg kan bära det vidare med styrka, glöd och passion.
Hon finns. Hon heter Birgitta Ohlsson. Ring ett akutsamtal till henne bums och be på era bara knän att hon ska göra politisk comeback, liberalpartister!