När nazisterna dyker upp i Almedalen och demonstrerar på först maj fyllas tidningarna med avståndstaganden och analyser. När högerextrema och fascistoida krafter vinner parlamentariskt stöd likaså. Varje år kommer en uppsjö med ny litteratur som behandlar främst Tyskland före och under Hitlers maktövertagande, men även analyser av hur andra länder, som Italien på 20-talet eller Jugoslavien på 90-talet. På samma sätt är ryggmärgsreflexerna mot den ungerska eller polska regeringen är starka, de fördöms med rätta för sina inskränkningar i pressfriheten och aggressiva retorik. Den ungerska regeringen har dessutom sagt rakt ut att den drömmer om en illiberal demokrati. Det är välmotiverat. Hoten mot den liberala demokratin måste bekämpas.
Men samma ryggmärgsreflexer tycks inte finnas mot socialism och kommunism. Det senaste exemplet i en lång rad är Venezuela, som vandrat samma väg som alla andra socialistdiktaturer de senaste 100 år: Mord, repression och svält är vad socialisterna belönar sin befolkning med.
Venezuela har hyllats med spaltmeter i svensk press. Kajsa Ekis Ekman är nog den som gått längst, när hon hävdade att den svenska högern var "livrädd" för Hugo Chavez och det venezolanska experimentet, eftersom det visade att en annan värld var möjlig. Nja. Snarare var det den venezolanska högern som var livrädd, eftersom de annars hamnade i fängelse. Även efter Chavez är de nog rädda, ty nu finns ingen mat och den som ställer på gatan för att protestera möts av vattenkanoner och gevärskulor. Sådan är socialismen.
I mediarapporteringen om Venezuela återkommer det sjunkande oljepriset som en förklaring till misären i landet. Märkligt då, att Norge, Storbritannien, USA och andra demokratiska stater inte förvandlats blodtörstiga diktaturer, medan samtliga socialistexperiment gjort just detta, oavsett om de haft olja eller ej.
De allra flesta känner till citatet "där man bränner böcker, bränner man också människor". Den tyske författaren Heinrich Heine uttalade det redan 1821, men de flesta associerar det till Nazitysklands bokbål och efterföljande folkmord. Dikten Först kom de... av pastorn Martin Niemöller, där han beskriver hur de, nazisterna, först hämtar kommunister, sedan fackföreningsmän, sedan judar, allt utan protester. Men det finns ingen motsvarighet för kommunismen lika inpräntad i det allmänna medvetande. Det finns ingen som säger "där man planerar ekonomi, måste man också planera människor". Det finns ingen som skriver dikten "först kom de efter företagen, men jag protesterade inte, för jag ägde inget företag". Men logiken är glasklar. Alla samhällen som försöker införa planekonomi blir eller är diktaturer. Det ligger i sakens natur. När ekonomin är ofri följer också att styret är ofritt. När alla politiska åskådningar som utmanar planekonomin ses som ett existentiellt hot måste de förgöras.
Men medan det samlas ihop till veritabla haverikommissioner när högerextrema tar makten, försvaras eller ursäktas vänsterextremismen. Politiker, författare och debattörer som försvarat mördare sitter tryggt på sina positioner, så länge de diktaturer de försvarat haft vänsterprägel. Men samma skydd som försvarar oss mot högerextremismen krävs också mot vänsterextremismen. För den har gjort samma sak i 100 år, nämligen förslavat människor. Det är oförlåtligt naivt att tro att den någonsin kommer innebära något annat.