När regeringen inte lyssnar på rimliga krav om att säkra framtiden för kärnkraften får man ta i med hårdhandskarna. Med det tonläget har Moderaterna och Kristdemokraterna nu ställt krav på en ny energiöverenskommelse, i stället för den nuvarande från 2016. Även Liberalerna har hakat på initiativet – ett parti som står utanför den gällande energiöverenskommelsen.
Sedan i april har M försökt få till en ändring i energiöverenskommelsen till ett mål om 100 procent fossilfri el, i stället för förnybar, från 2040. Det skulle ge plats för den utsläppsfria och leveranssäkra kärnkraften, för att trygga effekten då vindkraften inte levererar. Om kärnkraften i stället fortsätter att missgynnas politiskt och avvecklas kommer Sverige sannolikt att behöva välja mellan effektbrist och att importera kolkraftsel.
När statliga energiföretaget Vattenfall nyligen öppnade för fortsatt drift av sina kärnkraftverk efter 2040 är kraftslagets framtid betydligt ljusare. Men då gäller det att M, KD och L faktiskt är beredda att göra vad som krävs för att övertyga regeringen om att bilda en ny energiöverenskommelse som inte missgynnar kärnkraften.
Det finns en möjlighet för M, KD och L att få igenom sitt krav. Den öppningen består huvudsakligen av att de två tydligt avvikande partierna i kärnkraftsfrågan, Miljöpartiet och Centerpartiet, inte längre står på varsin politiska planhalva. En åsikt som till exempel alliansen behövde ta hänsyn till kan M, KD och L nu strunta i, och försöka få med sig Socialdemokraterna. Sverigedemokraterna har redan meddelat att det stöttar kärnkraftsinitiativet.
Att möjligheten finns gör det dock särskilt beklämmande att M, KD och L inte ställer S inför något verkligt ultimatum. Moderaternas och Kristdemokraternas tidigare hot om att lämna den befintliga energiöverenskommelsen upprepas inte. Betyder det att det inte längre gäller? Oavsett vilket har hotet trubbats av vid det här laget.
Liberalerna har i sin tur inga svidande konsekvenser att komma med. Ett hot om att lämna januariöverenskommelsen lär drabba L hårdare än regeringen, eftersom det troligen skulle innebära att partiets hjärtefråga om att ta bort värnskatten omintetgörs. Om så sker har Liberalernas uppbrott från alliansen inte burit någon frukt alls för partiet.
M, KD och L sitter alla i diverse överenskommelser med S, som inget av partierna verkar vilja sätta på spel – trots att M och KD kan vinna på att ta konflikten. Men vad har S att förlora på att ignorera partiernas senaste krav på en ny stabil uppgörelse? När inte ens hot om att lämna energiöverenskommelsen blivit verklighet finns det inget som tyder på att krav helt utan ultimatum skulle vara särskilt farligt för S att strunta i.
De upprepade och helt rimliga kraven på att säkra kärnkraftens framtid visar sig oftast vara politiskt poserande. När ett initiativ faktiskt är seriöst blir det därför svårt att känna igen innan det är för sent. Det är synd, eftersom Sveriges energiförsörjning är i stort behov av långsiktig politik.
Agnes Karnatz/SNB