Den nytillträdda ordföranden för Liberala ungdomsförbundet (Luf), Erik Berg, skapade nyligen debatt i den liberala sfären när han i samband med budgetpresentationen deklamerade att ”mitt parti förtjänar inte sitt namn Liberalerna”. För man kan lugnt säga att Berg inte är nöjd med situationen moderpartiet försatt sig i. Tidöavtalets stipulation om biståndsnedskärningar och kvotflyktingar skär ”jävligt djupt” i hans liberala hjärta (Expressen 14/11).
Förbundet, som även i vanligt fall ser sig själva som L:s ideologiska vakthund, är en liten aktör med en stor uppgift. ”Luf håller på att ta över partiet”, säger Berg och pekar på att deras medlemmar tar plats i kommunfullmäktige och partistyrelser runt om i landet (DN 11/11). Till och med ett statsråd har man närt vid sin barm, klimatministern Romina Pourmokhtari.
Bergs principfasthet är behjärtansvärd. Frågan är vad som händer när verkligheten knackar på. En sådan uppvisning pågår just nu och det handlar givetvis om partiledaren Johan Pehrsons brun sörja-fadäs.
Snabb resumé: På en partikonferens förra helgen blev gode Pehrson lite väl frispråkig om sin syn på Sverigedemokraterna. Han kallade partiet ”extrempopulistiskt”, menade att L stoppat ”en massa sjuka saker” från att hamna i Tidöavtalet och att SD:s historia är just ”brun sörja”. En Expressenjournalist som var på plats citerade partiledarens rättframhet (20/11) och plötsligt tog det hus i helvete. Åtminstone inom SD-sfären. Den väl profilerade riksdagsmannen Björn Söder krävde exempelvis att Pehrson skulle ”korrigera sina uttalanden”.
Strax därefter uppgav SD att L förklarat sig och ”bett om ursäkt på flera olika nivåer i partiet” (AB 20/11). Något som Pehrson bara ett par dagar senare inte klarade av att bekräfta (DN 22/11).
Vilken röra.
Kanske var söndagen en bra mediedag för Johan Pehrson. Han har trots allt anklagats för att ha krattat manegen för SD:s politik. Men de som hävdat att han på köpet sålt sin socialliberala kompass fick sig måhända en tankeställare. Lite krut finns trots allt i killen vid grillen.
Frågan är dock om det sistnämnda spelar roll i slutändan.
Liberalpartister som Pehrson och Berg tenderar att vara pålästa och proklamerar gärna passionerat sin tolkning av partiets ideologiska grundvalar. Åtminstone i sammanhang där alla andra gillar att göra detsamma. Men sedan måste man förhålla sig verkligheten. Däribland byggstenarna som upprätthåller ens maktinnehav. Och insikten att resten av världen högaktningsfullt struntar i att man kan sin John Stuart Mill är smärtsam.