Jag trodde på Ulf Kristersson. Jag trodde att han menade allvar med att vara den ”vuxne i rummet”. Jag trodde att valet av honom som moderatledare hösten 2017 skulle innebära att borgerlighetens tongivande parti ånyo blev ett kraftcentrum för klassisk liberalkonservativ idépolitik som syftade till att ta Sverige i frihetligare riktning.
Jag trodde uppenbarligen fel.
Socialdemokraterna må vara skamlösa som kohandlar sig till ännu en period vid regeringsmakten i utbyte mot att genomföra ett program vilket i långa stycken är förbluffande liberalt.
Plötsligt lovar Stefan Löfven att sätta flera efterlängtade borgerliga reformer i verket som Alliansen knappt vågade andas om under Fredrik Reinfeldts tid. Exempelvis värnskattens avskaffande (den ryker äntligen vid årsskiftet).
Inte undra på att Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt ser illrött och rasar. Men att Ulf Kristersson går honom till mötes när det handlar om att stoppa förverkligandet av gamla liberala hjärtefrågor? Skammen vandrar ogenerat hånflabbande på torra land.
När januariavtalet offentliggjordes hotade Sjöstedt med misstroendevotum om regeringen gjorde slag i saken med att införa marknadshyror (i nyproducerade lägenheter) och att modernisera arbetsrätten.
Ingen blev väl förvånad över att det ständigt lika skjutglada SD förklarade sig villigt att haka på. Desto märkligare även M och KD meddelade att de gärna gav Sjöstedt sitt stöd för att sänka regeringen på just dessa punkter! Hur seriöst är det?
Tja, ungefär lika seriöst som att M och KD förra veckan – tillsammans med SD – slöt upp bakom Sjöstedts utslungade misstroendeförklaring mot arbetsmarknadsminister Eva Nordmark (S) som knappt blivit varm i kläderna på sin post.
Förra mandatperioden menade Alliansen – inklusive M och KD – att arbetsförmedlingen hade misslyckats så fullständigt att den inte kunde reformeras i grunden fort nog. Precis den reform som Alliansen krävde är nu Nordmarks ansvar att driva i hamn och då ges borgerligt eldunderstöd till Sjöstedt för att sabotera alltsammans!
Är detta billigt populistiska maktspelande i taktikens träskmarker Ulf Kristerssons idé om förtroendeingivande moderat oppositionspolitik? Den ”vuxne i rummet” går inte bara i trotsig pajkastningsopposition mot sig själv på viktiga sakområden.
Han lierar sig med V och SD, två riksdagspartier på var sin sida ytterkanterna, sprungna ur 1900-talets värsta kollektivistiska förtryckarideologier, vars visioner om samhället ligger ljusår från det liberalt frihetsorienterade Sverige som brukat vara Moderaternas målsättning och kännemärke. Hur ska detta sluta?
Jag börjar bli rädd för att Ulf Kristersson kommer att gå till den moderata partiledarhistorien som Yngve Holmbergs överman i att lyckas sämst med sin uppgift.