”Vi hinner inte vila mellan våra pass. Det är helt omöjligt att jobba så här i längden och att arbeta 100 procent är helt uteslutet, man orkar inte det. Det finns inget utrymme för återhämtning. Många orkar inte med den höga arbetsbelastningen och säger upp sig”.
Orden kommer från sjuksköterskan Amanda (Corren 7/5). Hon arbetar på US akutmottagning och är en bland de många vårdanställda som larmar om en ohållbar arbetssituation. Överbelastning, underbemanning, sönderstressad vårdpersonal och hotad patientsäkerhet präglar det dagliga arbetet. Många slutar – och så är den onda cirkeln sluten.
Regionens styrande koalition (S, C, L, Mp) utlovade i slutet av mars ett åtgärdspaket på 60 miljoner kronor, med syfte att komma åt personalproblemet. Det är bra att åtminstone viljan att skapa bättre förutsättningar finns och förhoppningsvis kan pengarna göra nytta. Samtidigt kritiseras paketet av Vårdförbundet som menar att det är otillräckligt – och att vissa punkter kan förorsaka mer skada än nytta.
Framför allt är det tydligt att problemen inte enbart handlar om pengar. I den gemensamma skrivelsen som framfördes av 37 verksamhetschefer inom regionen nämns bland annat att kraven på produktionshastighet har ökat.
Vidare beskriver sjuksköterskorna i Correns reportage att arbetsmodellen som används på akuten inte är anpassad för den specifika verksamheten, utan snarare för en vårdavdelning. Det gör att schemat inte fungerar. Organisationen beskrivs över lag som extremt toppstyrd. De anställda högst upp har en annan bild av verkligheten än personalen inom själva vårdverksamheten.
Affärsledaren Leif Östlings numera bevingade ”Vad fan får jag för pengarna?” ligger nära till hands. Patienterna, som tvingas tillbringa alldeles för många smärtsamma och ångestfyllda timmar på akuten bara för att sedan skrivas ut i förtid, är skattebetalare.
De – vi – sliter på jobbet för att finansiera det system som ska garantera hjälp i livets svåra stunder. Och när systemet uppenbarligen inte kan leverera blir lösningen allt som ofta att tvinga skattebetalarna att skjuta till extra. I stället för att reflektera ifall en systemförändring vore på sin plats.
Tillskott av resurser är viktigt men än viktigare är att se till att resursfördelningen fungerar. Annars är det som att kasta sedlar i en flammande brasa. Ett land med världens femte högsta skattetryck kan bättre än så här.