Allt färre patienter får den vård de har rätt till inom lagstadgad tid. I dag står 400 000 patienter i vårdkö, och enligt en granskning inför valet 2022 var det ingen av landets 21 regioner som levde upp till kraven på tillgänglighet.
Det är populärt att göra vårdens problem till en fråga om resurser. Regeringen har kritiserats för uteblivna statsbidrag i vårändringsbudgeten, trots förväntningar både från regioner och kommuner. Likt många andra sektorer pressas förstås även regionernas ekonomi av det rådande ekonomiska läget, men det är varken självklart eller hållbart att bidra med mer resurser till verksamhet som år efter år inte ger resultat. Vårdköerna var långa innan stagflationen slog till.
Som skattebetalare är det tveksamt att bidra ännu mer till vård som man ändå inte får när den behövs, trots lagstadgad rätt. Det gäller i synnerhet om redan befintliga resurser inte går till rätt ändamål. I takt med att köerna blir längre växer vårdorganisationen på toppen, inte i kärnverksamheten. Organisationsträdets grenar växer ut i riktning mot mer byråkrati, administration och strategi. I Region Stockholm – landets största och med mest resurser – har två av tre nyanställningar sedan 2008 varit administratörer, handläggare och chefer. Inte sjuksköterskor eller läkare. Denna trend finns över hela landet.
Regionerna må begära mer pengar, men om de inte används för att förbättra situationen för patienterna gör de ingen nytta. Så länge regionernas beroende av statsbidrag består kan staten göra mer för att stärka patienternas ställning. Staten som i dag står för var tredje krona i regionernas budget kan kräva motprestation och effektivisering för att öka tillgängligheten.
Samtidigt hjälper det inte bara med ökade incitament för att korta köerna. Lagöverträdelser ska också beivras. Hälso- och sjukvårdslagen är faktiskt en lag som alla andra. Den som får vänta olagligt länge på vård måste få kompensation för det. Ett system där regionerna som inte lever upp till vårdgarantin blir skadeståndsskyldiga har nyligen föreslagits av tankesmedjan Synaps (DN Debatt 24/4). Det förekommer även i andra länder där sjukvården är offentligt finansierad. Det finns ingen anledning för Sverige att inte ta efter.
Staten måste också använda sin ekonomiska makt för att vända tillbaka utvecklingen mot svällande byråkrati inom sjukvården. I tider av både ekonomisk kris och vårdskuld håller det inte att regionerna själva lägger sten på bördan genom att inte prioritera kärnverksamheten. Ledarskapet är inte bättre än de resultat som levereras, och med tanke på nuvarande resultat får man konstatera att dagens ledarskap inte håller måttet.
Regionerna styr inte över sjukvården av Guds nåde. De finns inte till för sin egen skull, utan för oss. Om de inte klarar sina lagstadgade förpliktelser har patienter rätt att kräva något i gengäld. Om inte förbättring så kanske ekonomisk kompensation.