I takt med att den nya coronavarianten omikron sprider sig världen runt blir det tydligt att pandemin är långt ifrån över. Den går nu in på sitt tredje år med återkommande restriktioner och begränsningar i vardagen.
Det har klagats mycket på regeringens hantering av pandemin, men faktum är att det är omöjligt att veta vilken strategi som är den rätta mitt under en pågående kris. Den sortens analys kommer att ta tid, och facit kommer vi nog att få först om många år när alla aspekter vägts ihop och utvärderats i lugn och ro. Var de omedelbara vinsterna av hårda nedstängningar för att rädda liv värda långsiktiga negativa effekter på psykisk ohälsa, sysselsättning och ekonomi? Vilka variabler ska man utgå ifrån och hur ska de viktas gentemot varandra? Vilket land klarade sig bäst, sammantaget?
Det är frågor för framtidens forskare och opinionsbildare. Idag, här och nu, vet vi egentligen bara en sak relativt säkert: en omfattande vaccinationstäckning minskar risken för både allvarlig sjukdom och smittspridning i samhället. Att vaccinera så många medborgare som möjligt borde vara en prioritet för att få slut på pandemin.
Hittills är 80 procent av Sveriges befolkning över 12 år vaccinerade med minst två doser, enligt statistik från Folkhälsomyndigheten. Det är bra, men kan bli bättre. Fullvaccinering skyddar både mot att bli smittad och, framför allt, mot att utveckla allvarlig sjukdom. Socialstyrelsens statistik över sjukhusinläggningar visar detta tydligt. Andelen vaccinerade personer som behöver sjukhusvård – såväl vanlig som intensiv – är mycket lägre än andelen ovaccinerade.
I skrivande stund är vaccination med en tredje dos, en så kallad boosterdos, på gång i hela landet. Att det behövs en påfyllnadsdos är inget konstigt. Många vaccin kräver regelbunden påfyllning för att upprätthålla immuniteten. I fallet med coronavaccinet verkar skyddet avta snabbare med stigande ålder, vilket återspeglas i sjukhusstatistiken där fler äldre fullvaccinerade behöver vård för covid-19.
Hittills har 78 procent av Linköpingsbor som är 65 år eller äldre fått sin tredje vaccindos. Det är högre än både regionsnittet på 72 procent och rikssnittet på 62 procent. Men takten är långsam, och innan en tillräckligt stor del av befolkningen fått sin tredje vaccindos kommer det att finnas behov av andra åtgärder i samhället för att minska smittspridningen. Med tanke på att var sjätte vuxen ännu inte fått de två första doserna lär det dröja innan vi har någorlunda tillfredsställande vaccinationstäckning igen.
Så vad gör vi under tiden? Regeringen har tillsammans med Folkhälsomyndigheten aviserat nya restriktioner lagom inför julhelgerna, med särskilt fokus på att skilja mellan vaccinerade och ovaccinerade. På en presskonferens igår (16/12) meddelade socialminister Lena Hallengren (S) att ovaccinerade bör vidta särskilda försiktighetsåtgärder, och ett förslag om att införa vaccinationsbevis på restauranger och gym är på remiss. Tidigare i höstas föreslog Moderaterna ett utökat användande av vaccinpass i samhället för att tillåta vaccinerade att leva sina liv mer normalt än ovaccinerade.
På ytan framstår vaccinpass som en ganska enkel och självklar åtgärd. Det är frivilligt att vaccinera sig och man kan som medborgare välja att låta bli. Väljer man att inte vaccinera sig så väljer man aktivt att i högre utsträckning riskera att sprida smitta till andra och bli allvarligt sjuk i covid-19, med belastningar på sjukvården som följd. Det är inte helt orimligt att en konsekvens av en sådan handling är att man inte får full tillgång till situationer där man kan bli smittad eller smitta andra.
Men det finns mycket att säga om vaccinpass utifrån ett fri- och rättighetsperspektiv. Ska vissa medborgare exkluderas från allmänna platser, restauranger, kollektivtrafik för att de valt att inte utföra en frivillig handling? Och de personer som av hälsoskäl, till exempel allergier eller immunsjukdomar, inte får vaccinera sig, ska de också exkluderas från vardagslivet trots att de inte har haft något val?
Samtidigt finns det en risk att vaccinationsviljan bland medborgarna minskar om den inte leder till någon påtaglig återgång till ett normalt liv för de som låtit sig vaccineras. Någon typ av incitament för att upprätthålla vaccinationstäckningen behövs. För att vaccin är vägen framåt råder knappast några tveksamheter kring. I grunden kokar frågan ner till vilken nivå av diskriminering av icke-vaccinerade som är motiverad för att äntligen få ett slut på pandemin.