Ändå sedan den europeiska upptäckten av kontinenten har Sverige haft en relation till Amerika. Den första svenska bosättningen slog ner sina pålar redan på 1630-talet och efter frihetskriget i slutet av 1700-talet blev Sverige först att erkänna det självständiga USA. Ett halvsekel senare påbörjades vad som skulle bli en svensk massemigration över Atlanten på grund av rådande miserabla förhållanden hemmavid.
Debuten för en svensk statsminister i Vita huset kom 1952 då Tage Erlander träffade Harry S. Truman – ett inte helt okontroversiellt möte. Kalla kriget pågick och Sverige hade inte såsom Norge och Danmark anslutit sig till Nato utan förhöll sig öppet neutralt, varför statsministerns visit var känslig för båda parter. Relationen mellan Sverige och USA förblev under Erlanders (tillika Eisenhower och Kennedys) tid diplomatiskt god, och inofficiellt ännu bättre.
Förhållandet försämrades under Olof Palmes regeringsperiod, och blev riktigt frostigt när statsministern kritiserade USA:s inblandning i Vietnamkriget. Fälldin och senare Ullsten hann på några år inte mjuka upp relationen nämnvärt och när Palme sedan återkom som statsminister kyldes förbindelsen återigen. År 1987 åt Ingvar Carlsson försoningsmiddag med Ronald Reagan, och under de påföljande regeringarna Bildt och Persson tinade banden till vänskapliga om än dock inte helt utan fnurror.
Regeringen Reinfeldts avsikt var att förbättra relationen än mer. Enligt Svenska Dagbladets Mikael Holmström, Sveriges främste säkerhetspolitiske reporter som skrivit boken ”Den dolda alliansen: Sveriges hemliga Nato-förbindelser” (2011), banade de svenska insatserna i Afghanistan och Libyen vägen för det. Reinfeldt fick inledningstala vid mötet för Natos partnerländer i Washington 2012. Att Barack Obama förra året valde att komma till Stockholm i stället för S:t Petersburg var ett tydligt tecken på en varmare relation med Sverige, liksom en betydligt kyligare med Ryssland.
När Stefan Löfven gjorde riksdagsdebut i förra veckan jämförde han sitt ”svenska löfte” med den amerikanska drömmen. Hans version, menar statsministern, är bättre eftersom regeringens ”kunskap, trygghet och jämlikhet” ska bli verklighet till skillnad från den amerikanska som ofta stannar vid just en dröm. I sin regeringsförklaring förkunnade Löfven korthugget att Sverige inte ska bli medlem i Nato samt att Palestina ska erkännas som stat. Något som utrikesminister Margot Wallström lättvindigt försvarat. Att Israelvännen USA hade synpunkter, bemötte hon med ”det är ju inte USA som bestämmer vår politik”.
Att Sverige sållar sig till ett sällskap innefattande Ryssland, Kina, Iran med flera gällande Palestina innebär något annat och så mycket mer än ett ställningstagande för en tvåstatslösning, som regeringen försöker få det till. Mikael Holmströms fråga (SvD 7/10) vad Wallström menade med ”en ny roll för Sverige i världen”, är minst sagt befogad. Med det läge som råder i världen just nu, skälver vi inför svaret.