Med en lätt travestering av Tage Erlander i klassisk värmländsk högform: ”Gubber å kärringer, huk er i bänkera, för nu laddar Socialdemokraterna ôm!”. Krutröken har legat tung kring partiet sista tiden. Det har skjutits skarpt mot den svenska högerflanken så man nästan känner sig återflyttad till O.K. Corral.
Särskilt förra veckans duell i SVT:s Aktuellt mellan försvarsminister Wyatt Earp – förlåt, jag menar Peter Hultqvist – och Jimmie Åkesson blev en minnesvärd shootout, där SD-ledaren förgäves försökte ta slingrande betäckning undan Hultqvists hårdknallande salvor.
Övertygade liberaler med frihetlig kompass som bekämpat SD i åratal kan knappast vara missnöjda med det kraftiga eldunderstödet. Men varför rider S ut som tungt beväpnade sheriffer mot den auktoritära högerpopulismen och dess medlöpare så offensivt kompromisslöst just nu?
Är det för att dra uppmärksamheten från den fiaskoartade hanteringen av coronapandemin, besvärligheterna med att få massvaccineringen att fungera tillfredsställande och andra överhängande samhällsproblem som våldsbrottsligheten, vargavinterns energiförsörjningsbekymmer, et cetera?
Säkert spelar dylik taktik in. Partipolitik förblir partipolitik hur man än vänder på det och regeringen är otvivelaktigt pressad. Men det vore också mer än lovligt cyniskt att helt frånkänna S ärligt menade avsikter. Stormningen av Kapitolium i USA chockade en hel värld. Kan tydligare bevis krävas på vilket hot som vår tids högerextrema strömningar representerar?
Trots Donald Trumps valfusklögner och uppvigling till statskupp fortsatte hans blågula fanclub Sverigedemokraterna att bedyra sin trohet. Och ändå förklarade oppositionsledaren Ulf Kristersson att SD utvecklats till en acceptabel samarbetspartner för en M/KD-regering. Hur blind och naiv, alternativt maktlysten bort i tok, får man bli! Det vore gravt historiskt tjänstefel av det som kvarstår av det anständiga politiska fältet att INTE samlas i ett motreaktionens uppbåd.
I Aftonbladet (15/2) säger statsminister Stefan Löfven om Ulf Kristerssons och Ebba Buschs alliansbyggande med SD: ”Poängen är att man inte kan ge sig in i ett samarbete med ett sådant här parti och tro att det partiet bara kommer säga okej till det man själv vill. Det kommer kosta, och det kommer kosta där de vill göra skillnad.”
Löfven lär väl ha en hum. Priset han själv fick betala för statsministerposten var Januariavtalet – en borgerlig Grand Slam till C och L rent sakpolitiskt med avskaffad värnskatt, rejält utökade Rut-avdrag, marknadshyror i nybyggnation, moderniserad arbetsrättslagstiftning och så vidare. Vilket pris kommer då Ulf Kristersson tvingas betala till det uttalat liberalfientliga SD? Jimmie Åkesson planerar näppeligen att sälja sig billigt.