”Jag ser nu spänning fram mot en ledare som också tar upp den minsta försvarsgren, marinen.” Det skriver Jörgen F Ericsson, ledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademien och före detta planeringschef i Försvarsmakten, på debattplats i onsdagens Corren (16/12).
Han noterar att denna ledarsida nyligen argumenterat för behovet av en stark svensk armé och ett starkt svenskt flygvapen. Det är en plädering han instämmer i. Men har vi inte glömt något? Som Jörgen F Ericsson påpekar har även marinen en central betydelse för Sveriges försvarsförmåga.
Dessvärre har politikerna i det senaste försvarsbeslutet försummat nödvändigheten av en adekvat förstärkt flotta. ”Både till antal och kvalitet” saknas därmed erforderliga sjöstridskrafter ”för att uppnå en balanserad och krigsavhållande Försvarsmakt”, menar han i sin debattartikel. Javisst, så är det!
Som vi tidigare (se Corren 18/6) med beklagan konstaterat i detta ämne är det som om frihetstidens hattar och mössor gjort comeback i riksdagen. Ty bland de styrande partierna då som nu lämnar insikten om, och viljan till, ordentliga marina satsningar åtskilligt övrigt att önska.
Precis som på 1700-talet, innan Gustaf III:s statsomvälvning, har Sveriges flotta alltför länge nonchalerats av rikets makthavare. Marinen är liten och föråldrad och Sverige är fortfarande Östersjöns största strandägare med ett fortfarande hotfullt Ryssland in på knutarna.
Det håller inte. Vårt land är i praktiken en ö, där säkrade sjövägar är av absolut vitalt nationellt intresse. Bara en sådan sak att uppåt 90 procent av svensk utrikeshandel går över köl. Blockera farvattnen kring våra kuster och hamnar. Sverige ligger genast väldigt illa till. Marinen är, eller borde sättas i stånd till att verkligen vara, vår första försvarslinje.
Utan respektingivande sjöstridskrafter blottar vi oss på ett sätt som riskerar bli ödesdigert. Illustrativt är att dagens marin har sju korvetter, fyra ubåtar, sju minröjningsfartyg och fem sjöoperativa helikoptrar. Med det aktuella försvarsbeslutet kommer vissa förstärkningar och nyanskaffningar att ske. Det är i och för sig välkommet. Men långtifrån vad professionen bedömer vara tillräckligt för att värna Sveriges vattenvägar och omfattande kuststräckor.
Ska marinen betryggande kunna lösa sina uppgifter krävs enligt Kungliga Örlogsmannasällskapet snarare 14 korvetter, 8 ubåtar, 14 minröjningsfartyg och 10 sjöoperativa helikoptrar (Tidskrift i Sjöväsendet nr 4/2020). En upprustning i den storleksklassen finns inte på den politiska kartan, vilket ger en fingervisning om hur styvmoderligt behandlad flottan blivit. Jörgen F Ericsson har naturligtvis rätt. Konsekvensen av en anorektisk marin är ett oacceptabelt sårbart Sverige.