Röken har lagt sig efter bilbränderna. I Linköping och Norrköping anhölls efter söndagen 26 personer, misstänkta för våldsamt upplopp. 26 poliser är skadade, likaså 14 ur allmänheten, enligt Jonas Hysing, Polisens nationella kommenderingschef (18/4).
Våldet riktades inte enbart mot polisen utan även mot den fria pressen. I Norrköping kastades stenar mot SVT-teamets bil och i Malmö sparkades en dansk tv-fotograf i bröstet.
Under måndagens pressträff underströk rikspolischefen Anders Thornberg att det inte rörde sig om vanliga upplopp utan försök till mord och grovt blåljussabotage.
De kriminella gängen tar allt större plats på våra gator och torg. Våldet riktas mot polis, snarare än arrangören.
De grova angreppen på rättssamhället är ett faktum.
Den som söker efter en ny sensmoral i denna historia kommer förmodligen inte finna någon. För även om kravallerna var ovanligt våldsamma och hänsynslösa är de inte ett nytt inslag i svenska städer. Minns ni Malmö 2020? Trollhättan 2019? Husby 2013? Rinkeby 2010? Om våldsamma upplopp är det nya normala har vi levt i det tillståndet ett bra tag nu.
Följande tåls ändå att funderas över.
För det första är polisens reträtt på flera håll djupt oroande. Det tycks förefalla att polisen i dag inte har möjlighet att försvara varken sig själva eller civilbefolkningen mot grovt kriminella. Poliserna är själva medvetna om sina begränsningar. Ansvaret ligger ytterst hos politikerna.
Paul Håkansson, kommundirektör i Linköping, pekade förtjänstfullt ut en av de allvarligaste konsekvenserna. Skäggetorpsborna lämnades utan polisiärt beskydd under en alltför lång tid under torsdagen förra veckan (Corren 16/4). Att detta utgör risk för liv och egendom, men också sargar tilliten till myndigheter torde vara uppenbart.
Polisen har inte fått möjligheten att växa i takt med att problemen i vårt samhälle ökat. Det torde bli en av våra viktigaste valfrågor i höst. Ty varje enskilt mordförsök på en polis är inte bara en attack mot rättsstaten. Det är en attack på en älskad förälder, vän eller äkta hälft.
För det andra är högerextremisten Rasmus Paludan ingen yttrandefrihetshjälte. Ett påstående som under dagarna dykt upp är att Koranbränningen skulle på något vis vara en manifestation för just liberalismens mest grundläggande fundament. Men partiet Stram Kurs, som han företräder, är varken intresserade av yttrandefrihet eller liberalism. Deras raison d'être är att de hatar islam och målet är att vända majoritetsbefolkningen mot muslimer.
I ett mönstersamhälle borde enskilda invånare kunna bränna en bok vars budskap de föraktar, utan att smärre anarki bryter ut. Men vi lever inte i ett sådant samhälle – vilket Paludan är väl medveten om. Syftet med aktionen var att provocera, och i sin tur skapa kaos och våld. Det lyckades.
De ansvariga makthavarna vet naturligtvis om det som är trasigt. När Märta Stenevi (MP) besökte Skäggetorp för några veckor sedan, för att delta i projektet “Prova mitt liv”, kände hon rimligtvis till problemen i området.
Sådana åtgärder och attityd löser givetvis inte segregationen med alla dess konsekvenser. Dessvärre är det den sortens lösningar statsmakten hemfaller åt alltför ofta. Punktinsatser, ofta med fluffiga mål, trumfar systemförändringar. Trots att det är det sistnämnda som är det livsviktiga. Poliser och invånare i särskilt utsatta områden förtjänar bättre än så här.