I helgen valdes Linköpingsbon Lisa Nåbo till ny förbundsordförande för Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund, SSU. Hon sitter sedan tidigare både i SSU:s förbundsstyrelse och i kommunfullmäktige i Linköping, och har en gedigen politisk erfarenhet i bagaget.
När han avgick sa Nåbos företrädare Philip Botström (S) att han ville se ett generationsskifte i SSU. Det verkar dock snarare som att vi fått ett könsskifte i ungdomspolitiken.
Sju av åtta riksdagspartier har numera kvinnliga ordföranden för sina ungdomsförbund: förutom Nåbo är det Matilda Ekeblad för Moderata ungdomförbundet, Réka Tolnai för Centerpartiets ungdomsförbund, Romina Pourmokhtari för Liberala ungdomsförbundet, Nike Örbrink för Kristdemokratiska ungdomsförbundet, Aida Badeli för Grön ungdom – delat språkrörskap tillsammans med David Ling – och Ava Rudberg för Ung vänster.
Både definitionen av och gränsen för jämställdhet är ett omdiskuterat ämne. Ska fördelningen mellan kvinnor och män vara exakt lika eller inte, och spelar det någon roll? Vilka politiska åtgärder är relevanta? Afghanistan har till exempel lagstadgat att 27 procent av parlamentsledamöterna ska vara kvinnor. Sverige har ingen sådan kvotering till riksdagen, ändå skulle få hävda att Afghanistan är det mer progressiva landet ur jämställdhetssynpunkt. Jämställdhet handlar nog mer om attityder i samhället än kvotsystem – nästan hälften av Sveriges riksdagsledamöter är kvinnor.
Samtidigt är det tveklöst så att representation spelar roll för politiken. Det är ingen slump att det oftast är just kvinnliga politiker som lyfter viktiga frågor som sexuella övergrepp eller förlossningsvård – de vet själva hur det är att vara rädd på vägen hem från tunnelbanan eller att behöva dras med förlossningsskador i många år. Intellektuellt kan även män förstå problemen, men de allra flesta behöver inte leva med konsekvenserna på samma sätt som kvinnor och därför är frågorna sällan lika prioriterade för dem.
Kanske handlar jämställdhet om att sluta se kvinnlig representation som något anmärkningsvärt. Ruth Bader Ginsburg, legendarisk domare vid USA:s högsta domstol, sa en gång att när samtliga nio domare vid Högsta domstolen är kvinnor så kommer hon att tycka att det är lagom många. Hennes poäng var att ingen lyfter på ögonbrynen när det bara är män på en viss position, och i ett jämställt samhälle borde det gå utmärkt att ha 100 procent kvinnor utan att det framstår som udda. Hon hade nog sett gillande på Sveriges politiska ungdomsförbund.