PHS23-medlemmerna ger ett våldsamt intryck.
Dumpen.se knakar i fogarna.
Sajten grundades 2021 av höjdhoppslegendaren Patrik Sjöberg och barnrättsaktivisten Sara Nilsson. Idén var att låtsas vara barn på nätet, stämma sexträffar med vuxna män, och konfrontera dem med en filmkamera.
Under åren har de satt dit hundratals påstådda pedofiler – flera av dem i Östergötland – och hyllats för sin insats.
Men också kritiserats. När avslöjade snuskgubbar begått självmord har Sjöberg och Nilsson ryckt på axlarna, och nyligen väcktes misstankar om att förövare erbjudits att köpa sig fria från uthängning för hundratusentals kronor – en sorts utpressning.
Thomas Bodström, före detta fotbollsspelare och justitieminister (S), polisanmälde därför duon till Justitiekanslern, som ansåg att flera av deras videor faller utanför grundlagens pressfrihetsregler.
Beslutet gör Dumpen till lovligt byte för vanliga åklagare, vilket lär bli svettigt för de inblandande. Även utan någon sympati för våldtäktsmän får man dålig magkänsla när man ser Dumpens hårda, laglösa sätt.
Än värre är det med Pedo Hunting Sweden – ofta kallat PHS23 – ett gäng våldsbenägna vandaler som verkar i Linköping och andra städer. De pekar ut personer som pedofiler för att sedan misshandla dem eller förstöra deras hem, och dokumenterar sina otäckheter i sociala medier där ursinniga användare hejar på. Motiveringen? Staten straffar pedofiler för klent.
PHS23:s mobbvälde växer vidare, trots att medlemmar dömts till fängelse på flera håll. De dömda blir snarast en sorts martyrer. Tonårspojkar köar i kommentarsfälten för att få kliva i deras skor, medan tvivlare och kritiker avfärdas som pedofilkramare. Rörelsen kryssar alla rutor för våldsbejakande radikalisering.
Trots sina metoder har både Dumpen och PHS23 stort stöd. Det tyder på att de fyller något slags tomrum i det allmänna rättsmedvetandet, och man ser ungefär hur det hela nog hänger ihop.
Sociala medier har både gjort det möjligt för rovlystna vuxna män att systematiskt grooma barn långt bortom sina egna sociala kretsar, och samtidigt skapat verktyg för att gillra fällor som avslöjar vilka som går runt bland oss med farliga böjelser. Med så höga insatser och blodvittring i luften är det lätt att piska upp en hätsk stämning där vi människor lätt blottar våra sämre sidor. Här hade vi behövt lag och ordning.
Men till skillnad från Dumpen och PHS23 har polisen inte kunnat agera på den nya spelplanen. Det är nämligen inte olagligt att sexchatta med ett låtsasbarn.
Och en kriminalisering av sådant "försök till grooming" skulle nog inte bita, eftersom svenska domstolar friar en förövare från brott som myndigheter provocerat honom till att begå. Polisen får visserligen provocera fram bevis från någon som redan misstänks för ett visst brott, men det skulle inte ge myndigheten rätt att skapa fejkade barnkonton för att på måfå locka fram nätpedofiler.
Justitieminister Gunnar Strömmer (M) borde se till att polisen får göra det. Så jobbar den engelska polisen, som också är bunden av Europakonventionen.
Om poliserna tog över kunde fejkkonton integreras i deras övriga arbete mot sexualbrott. De skulle kunna stämma träff med förövare, gripa dem och direkt söka igenom deras hem efter barnporr. Bevisen från den digitala kontakten skulle ge många fällande domar, och efter en saklig process skulle gärningsmännen jackas in i rättspsykiatrin. Deras anhöriga skulle inte hånas.
Sådan polisiär brottsprovokation vore vettigare än det Dumpen och PHS23 sysslar med i dag. Politikerna borde inte ha lämnat fältet fritt för frifräsare att skipa rättvisa i Linköping.