Den svenska tyckonomiklassen har gjort kritiken mot Ulf Kristersson till en folksport. Moderaterna lyfter inte och någons fel måste det ju vara. Varför inte då partiledarens, som inte är ens i närheten av statsministerns förtroendesiffror?
Politikreportern och Kisasonen Torbjörn Nilsson har provat alla möjliga hypoteser. Är det längden (han är 1,69)? Avsaknaden av karisma? Problemet med trovärdighet? (SvD 25/8).
Det verkar inte finnas ett svar på frågan alla är överens är rimlig att ställa. Men kanske borde vi tänka om helt.
Det stämmer att M:s siffror har gått ner de senaste åren. Det betyder dock inte att de är ovanligt låga för partiet – utan snarare att de sjunkit från historiskt höga nivåer. Om vi tittar på valresultaten de senaste hundra åren har M aldrig varit så stora som under Reinfeldtåren, drygt 30 procent i valet 2010.
M under Kristersson har flaggat för en önskan att gå tillbaka till Gösta Bohmans djupblå liberalkonservatism. När de släppte sitt nya idéprogram för ett och ett halvt år sedan hyllades det som en återgång till partiets själ. Man hade slutligen gjort upp med Reinfeldts pragmatiska ljusblå ideal och därmed hittat hem.
Men i den ”naturliga” hemmiljön ligger M och skvalpar kring 20 procentstrecket.
Med andra ord, Kristersson hade lika gärna kunnat vara 1,90 och behärska Churchills alla retoriska grepp. M skulle troligtvis ligga där de ligger ändå. Det svenska riksdagsvalet är inte ett presidentval. Folk röstar på partier, inte partiledare.
Självklart finns förbättringspotential. Ingenstans står det skrivet i sten att Sverigedemokraterna måste vara det största högerpartiet. Opinionsundersökningarna som nu pumpas ut dagligen måste dock tas med en nypa salt. Mätningarnas kvalitet kan variera och många väljare bestämmer sig när det endast är få dagar kvar. Exempelvis överskattades SD:s siffror kraftigt förra gången. Det skulle mycket väl kunna bli så även nu.
Eller som Peter Santesson vd för samhällsdatabasen Infostat AB, försynt påpekade: "Det är högst osannolikt att verkliga partisympatier varierar över veckans dagar och att mönstret perfekt upprepas veckan efter" (Expressen 5/9).
Så nej, räkna varken ut M eller Ulf Kristersson. Förlorar partiet valet kan han mycket väl tvingas avgå – men än är vi långt därifrån. Med bara fyra dagar kvar till valdagen är det rysarjämnt mellan blocken. Den sista striden kommer avgöras av få väljare.
Och icke att förglömma: högern står just nu för det mest trovärdiga regeringsalternativet. Ett alternativ där ingen annan än Kristersson skulle bli statsminister.