Vad har Erik Axel Karlfeldt och Patrick Modiano gemensamt? Båda är Nobelpristagare i litteratur, förstås. Men de är också själsfränder i den nonkonformistiska uppfattningen om höstsäsongen som återfödelsens egentliga period på året.
Hör här bara Karlfeldt med närmast provokativ entusiasm gå loss i dikten ”Höstens vår” från 1901: ”Nu är den stolta vår utsprungen / den vår de svaga kalla höst / Nu blommar heden röd av ljungen / och vitt av liljor älvens bröst. / Nu är den sista visan sjungen av sommarns kvinnligt veka röst; / nu stiger uppför bergens trappa / trumpetarn storm i dunkel kappa.”
I en av sina bästa romaner – ”På den förlorade ungdomens café” (2007) – tar Modiano upp tråden, fast i mjukare ordalag, och skriver:
”För mig har aldrig hösten varit någon dyster årstid. De vissna löven och de allt kortare dagarna har aldrig fått mig att känna att någonting tar slut utan snarare att gripas av förväntningar inför framtiden. Det finns något elektriskt i luften i Paris på kvällen i oktober, när natten faller. Även när det regnar. Jag känner mig inte deppig vid den tiden. Jag har heller inte känslan av tidens flykt. Jag känner att allt är möjligt. Året börjar i oktober.”
Jag har god lust att instämma. Oktober förtjänar bredare uppskattning. Det är en rejäl och kavat månad, underbar för naturvandringar, den vädrar ut och förbereder för omstart, den är skön utan att göra sig till. Och det är nu, med den sista söndagen i oktober, som tiden äntligen blivit normal.
Den förlorade timmen på dygnet från i mars har givits oss åter. Vintertid brukar det ofta kallas sedan Sverige började laborera med klockan 1980. Men den mer korrekta beteckningen är normaltid, tidens fastställda rytm enligt solens normala gång på himlavalvet. Manipulationen med sommartid infördes efter mönster från andra europeiska länder i syfte att göra kvällarna ljusare under det varmare halvåret.
I våra dagar har dock många människor runt om i EU innerligt tröttnat på att få sina naturliga cirklar rubbade. Experimentet att vrida klockan fram och tillbaka varje vår och höst är allt mindre populärt. EU har medgivit att tidsomställningen kan avskaffas.
Dessvärre har reformen fördröjts i brist på samordning mellan medlemsstaterna om vilken form av tid som bör permanentas. Länderna är fria att välja och hur det blir med klockan i Sverige är oklart. Politikerna framstår som Hamletfigurer i frågan och ack, ur led är tiden. Tack och lov för barmhärtiga oktober som vrider den i sina rätta gängor igen. I alla fall tills hopplösa mars tar över.