Varken sakfrågor eller idéer har egentligen avgörande betydelse för det starka stöd Donald Trump åtnjuter hos många amerikaner, och som på bara några få år förvandlat Republikanerna till ett mycket annorlunda parti. 

Det centrala i fenomenet Trump handlar om identitetspolitik. Han har skickligt appellerat till företrädesvis vita, lågutbildade amerikaner som socialt och geografiskt upplever sig alienerade från det federala styret i Washington och som ser sig missgynnade av de senaste decenniernas globalisering. 

Genom sin etablissemangsfientliga högerpopulism har Trump fångat upp deras frustration och kanaliserat deras ilska. Han må vara ett råskinn som blankt struntar i gängse politiska konventioner. Men det är själva poängen. Inte för inte har Trump en bakgrund som stjärna i televisionens dokusåpavärld och det han idag iscensätter är ett slags politiskt skådespel, fast med reella konsekvenser. 

Så länge Trump i ögonen på sin väljarbas fyller rollen av den ställföreträdande, respektlösa revolvermannen från vidderna som får makteliten att välförtjänt skaka i sitt korrupta elfenbenstorn, är vad han gör i övrigt mindre intressant. Därav Trumps märkliga immunitet mot den katalogaria av skandaler som skulle gjort vilken tidigare president som helst omöjlig. 

I vanlig ordning tenderar ytterkanterna att göda, spegla och förstärka vandra. Socialisten Bernie Sanders kan förefalla som Trumps ideologiska motpol på Demokraternas sida. Men det är ingen slump att Sanders redan förra gången det var presidentval i USA, 2016, nådde anmärkningsvärda framgångar och var nära att besegra partiaristokratins Hillary Clinton i nomineringskampen. 

Som eldfängd vänsterpopulist och etablissemangshäcklare exploaterar Bernie Sanders samma stämningar, och vädjar i icke ringa grad till samma väljargrupper, som bar Donald Trump till Vita huset. Det är onekligen ett tecken på den fortsatta strömkantringen i USA att entusiasmen för radikalen Sanders och hans rop på en ”politisk revolution” verkar hålla i sig. 

I historiskt perspektiv har den demokratiske kandidat som kammar hem de två första delstaterna under primärvalssäsongen, Iowa och New Hampshire, väldigt goda chanser att bli partiets utsedda presidenthopp. Nu har Sanders segrat i New Hampshire och han vann flest röster i kaosets Iowa, som ändå – på grund av valsystemets konstruktion – med hårfin marginal gick till den unge mittenuppstickaren Pete Buttigieg. 

Den förhandstippande favoriten till nomineringen, Obamas förre vicepresident Joe Biden, har symptomatiskt kraschat hårt med patetiskt låga siffror i bägge stater. Det är tuffa tider för den traditionella eliten. Men att USA skulle må bättre av ett rallarslagsmål mellan Trump och Sanders till hösten är ytterst svårt att tro. Själv håller jag tummarna för Buttigieg.