Kvinnliga invandrare får mindre hjälp av Arbetsförmedlingen än män, rapporterar TV4 (3/2). Detta illustrerar ett grundläggande problem för svensk arbetsmarknadspolitik. Trots mängder av arbetsmarknadsprogram har vi fortfarande inga lösningar som får personer som står långt från arbetsmarknaden i arbete.

På en arbetsmarknad dominerad av högkvalificerade jobb, som den svenska, är det för lågutbildade oerhört svårt att hitta en anställning. Idag är det främst nyanlända som har svårt att komma i jobb, och av dem till större delen kvinnor som TV4 visar. Bristfällig utbildning och begränsade språkkunskaper är näst intill oöverkomliga hinder för många. 

Arbetsmarknadspolitiken brukade vara grundbulten i det svenska välfärdsprojektet med full sysselsättning som mål. Därför spenderade Sverige mest pengar i Europa, sett till andel av BNP, på arbetsmarknadsåtgärder under senare delen av 1900-talet. Sedan 90-talskrisen har dock utgifterna minskat och en övergripande politik saknats. I stället har regeringar av alla färger infört, och avskaffat, en rad olika program.

Först ut var Arbetslivsutvecklingen, ALU, år 1993. Därefter kom Aktivitetsgarantin 2000 som under 2006 kompletterades med plusjobb. Den nytillträdda Alliansregeringen införde Jobb-och utvecklingsgarantin, JOB, som framför allt blev känd för sin fas 3. Parallellt med JOB skapades nystartsjobb och för att hjälpa nyanlända instegsjobb och etableringslotsar.

Regeringen Löfven var inte sämre, och ersatte JOB med Stöd och matchning som kompletteras med extratjänster och etableringsjobb. Programmen har överlag inte haft avsedd effekt. Delvis beror det på att de ekonomiska strukturerna har ändrats. Förr arbetade många i befolkningen för storföretag, som ofta var dominerande på sin ort. Då var det lättare att hålla arbetare sysselsatta under konjunktursvängningar och att omskola dem till industrijobb.

Dessutom hade företagen vid den tiden en större roll i politikens utformning. Fram till 90-talet fördes trepartsförhandlingar mellan stat, fack och företag om arbetsmarknadspolitiken.

Vi vill visserligen inte tillbaka till 1900-talets korporativism, men om arbetsmarknadsåtgärder ska fungera kräver det aktiv medverkan från den privata sektorn. I viss mån speglas detta i januaripartiernas numera övergivna förslag att låta arbetsförmedling skötas av privata aktörer.

Majoriteten av jobben förmedlas redan genom egna kontakter med arbetsgivare. Det är inget problem för de som har högkvalificerade utbildningar. Men för de som står långt ifrån arbetsmarknaden krävs en genomgripande arbetsmarknadspolitik.