Den 15-årige anstiftaren hade ordnat ett automatvapen, och allt annat som 16-åringen behövde för sina morduppdrag.
Det är natten till den 12 oktober förra året.
Utanför en villa i Stockholm lyfter en 16-åring från Linköping sin Kalasjnikov. Han skjuter sig in genom altandörren och den oskyldiga familjen – som råkar dela namn med en kriminell – vaknar av smällar och glaskross.
Med ett dussin skott avrättar 16-åringen pappan som knappt hinner kravla ur soffan innan han dör.
Tomhylsor klirrar och krutröken fyller rummet medan skytten smyger upp för trappan. Där väntar mamman med ett gråtande spädbarn i famnen. Han säger åt henne att vända sig om, och hinner skjuta henne i ryggen innan vapnet låser sig och han flyr.
Natten därpå skjuter 16-åringen sönder ytterligare en altandörr och en ung kvinna vaknar strax innanför. Hon avrättas liggande på golvet. Sju skott.
Än en gång går han upp för trappan. Den här gången hamnar en äldre kvinna i hans väg och skjuts ner. När hon kollapsat skjuter han henne igen innan han lämnar mordplatsen. Kort därefter grips han av polis.
Det är viktigt att våga ta i det brutala våld som 16-åringen utsatte två oskyldiga familjer för – att inse ondskan i hans tre mord och sju mordförsök.
Det visar sig snart att han nyligen flyttats från sitt HVB i Linköping. På sitt nya HVB utanför Stockholm har han träffat en 15-åring som haft flera morduppdrag att erbjuda för 150 000 kronor per offer. Inte så viktigt exakt vem.
Målet verkar ha varit att 16-åringen ska fortsätta döda tills han åker fast, så att 15-åringen kan imponera på äldre killar i Foxtrot-sfären.
I Sverige har barn sällan dömts till fängelse. Tanken har varit att kåken kan förvärra deras brottslighet. I stället har de fått sluten ungdomsvård på SiS-hem, där man sitter som mest fyra år.
Där föddes möjligheten att ”ta fyra för hundra” – att mörda, spela pingis i fyra år, och komma ut som hundraprocentig gängmedlem. Tonåriga våldsverkare har fått löjligt låga straff för väldigt otäcka brott, vilket gängen naturligtvis utnyttjat.
Till en viss gräns. Tingsrätten fann ”särskilda skäl” och dömde 16-åringen till 12 års fängelse – ett rekordstraff för en minderårig.
Det gillade inte Kristofer Stahre, 16-åringens advokat. Till DN sade Stahre att ”domstolarna låter sig påverkas av det politiska trycket att utkräva hårdare straff. Så ska vi inte ha det.”
Det ska vi visst.
Svensk rättskultur bygger på föreställningen att lagstiftaren täckt in allt, att alla rättsfrågor har ett svar. Domare fattar inga egna beslut utan hittar bara svaret.
Om utfallet blir dumt är det lagstiftarens fel, som när några gangsters friades från försök till vapenbrott eftersom polisens spanare bytt ut deras vapen mot attrapper. Det fanns ju inga vapen längre!
I juristernas egen logik är ett konstigt utfall det yttersta beviset på deras lojalitet till den ädla juridiken. Man får nästan intrycket att de gillar att höja sig över politikens smuts på ett sätt som vanligt folk inte fattar.
Den rättskulturen är skadlig. Domare är beslutsfattare som borde ha örat mot rälsen och finjustera regler efter samhällsutvecklingen. De ser problem före oss andra och har ett guldläge att genom juridiken bygga samhället bättre.
Det ansvaret har de inte axlat. När det för tio år sedan blev uppenbart att gängen utnyttjade de låga straffen borde domarkåren ha justerat sin praxis och dömt vissa minderåriga till fängelse. Då hade barnsoldaterna varit färre nu.
I dag onsdag fastställde Hovrätten straffet mot 16-åringen från Linköping, som i häktet hunnit fylla både 17 och 18. Låt oss hoppas att Högsta domstolen gör likadant, och att detta är början på en mer lyhörd domarkår.